Gro Dahle (text), Svein Nyhus (bild): ”Den arge”

Det finns en barndom som bilderböckerna inte vill låtsas om. Den hör inte hemma i godnattsagorna, ett vardagsliv som blir synligt först i ungdomsböckerna, för tonåringar som inte längre är försvarslösa. Vem skulle orka högläsa om våld för små barn? Det smyger sig in en gråtklump i den vuxna berättarrösten. I bästa fall blir det överpedagogiskt, sakligt och känslofritt, om-pappa-slår-mamma-ska-du-ringa-det-här-telefonnumret.

Så växer tystnaden runt de barn som lever bortom barndomsidyllernas gränser. Osynligheten blir till skam som i sin tur blir ett ödeland, där bara det destruktiva kan växa.

Men i Gro Dahles och Svein Nyhus nya bok ”Den arge” är det en ny röst som talar. Den är inte torr och saklig, inte förtvivlat sorgsen: den är ett konstverk. Och hur underligt det än kan låta så är det en njutning att läsa den, en befrielse, en lättnad att låta mardrömmens mörker benämnas. Det är som om de öppnade munnen i sin hyllade bilderbok ”Snäll” som kom på svenska förra året, om den lilla flickan som var tyst och snäll alldeles för länge. Nu är det dags att tala. Om allt.

Gro Dahles text är lika melodisk i Lotta Eklunds svenska översättning som i det norska originalet, där varje rad sjunger. ”Det första är rösten, den lilla tonen i rösten. Den lilla taggen. Rösten spänns och spänns. Och det blir hänglås på rösten och vassa kanter. Jag är inte arg, säger Pappa. Men bakom Pappas röst är det en stängd dörr.”

Det är Pappa som är huvudpersonen i ”Den arge”, det är inte pojken Boj även om man skulle vilja det. Men Boj blir så liten, så liten, och mamma är också liten i jämförelse med pappa som bara växer och växer, uppslag för uppslag, ryggen mot sidkanten, krummad rygg mot sidans överkant när Den arge går uppför trappan inne i pappa.

Mamma och Boj krymper, försvinner ut i kanten av bildytan. Ängsligt fladdrar mamma för att förgäves försöka stävja Den arges raseri, tystar ner Boj, in på ditt rum! Mamma har inga fötter utan flyger fram i sin långa klänning, en lätt vindpust.

Bilderbokskonstnären Svein Nyhus tecknar mamma och pappa i sin karaktäristiska stil, runda linjer, underifrånperspektiv där pappas byxben är oändligt långa och huvudet så litet så litet.

Inte ett enda föremål i deras hemmiljö saknar betydelse: här ligger hammaren bredvid guldfiskskålen på första uppslaget, en guldfiskskål där två små guldfiskar simmar alldeles för nära en stor svart rovfisk. Byrån är låst, oåtkomligt stängd om sitt innehåll. Bildernas tecken fortsätter med skiftnycklar, låsta skrin, Boj kan inte berätta om vad som händer hemma, dörren är stängd om hans upplevelser, huset är låst och mörkt. ”Och klockan bara slår och slår och slår.”

Den arges vrede är fruktansvärd, en våldsamt slukande eld som brinner på uppslaget, och i den gråblå askan efteråt är det också mest synd om pappa som inte kan hejda Den arge.

Gro Dahles text är lika delar medlidande med ”Stackars Pappa. Stackars stora lilla Pappa” och undertryckt ilska från den som utsatts. ”Ska inte vara elak mer, säger Pappa. Lovar det, säger Pappa. Kan han säga, för det har Pappa sagt förut. Många gånger förut.”

Gro Dahle och Svein Nyhus lämnar inte läsaren i sticket, både vuxna och små läsare får följa hur Boj äntligen berättar för rätt person, och pappa får hjälp. Hur pappa till slut krymper och Boj får ta plats. ”Alla dörrar på vid gavel.”

På sista sidan tackar Gro Dahle och Svein Nyhus den familjeråd­givare som tagit initiativ till boken, en psykolog och projektet ”Vitne till vold”.

Det borde ha varit en omöjlig bok: att ge ord och uttryck för det som varken barn eller vuxna orkar tala om, det som lämnas åt den kalla verklighetens sociala åtgärder. Men ”Den arge” är en rungande befrielsehymn, en självständighetsförklaring av två geniala bilderbokskonstnärer som ser alla människor med stor kärlek.

Och då kan vad som helst berättas.