En vanlig t-tröja i bomull kan vara bra till mycket. Inte minst som pedagogisk rekvisita i en engagerad lektion om världsekonomin. Att exempelvis det låga priset i butiken till stor del förklaras av de usla lönerna i Kina och Bangladesh vet nog de flesta nu för tiden.

Men om man går ytterligare ett steg nedåt i den globala näringskedjan? Till råvaran, själva bomullen?

Så långt ner i ekonomins mörker når sökarljuset sällan. När journalisten Gunilla Ander tar sin billiga tröja från Ringvägen i Stockholm och vill veta var bomullen i den egentligen kommer från, är det ingen som kan svara.

Så vad gör man? Man försöker själv. I sin reportagebok ”Bomull” genomkorsar Ander världen och historien i jakt på verkligheten bakom tröjans tyg. Hon reser genom bomullsfält i Uzbekistan, pratar med bönder i Burkina Faso och slavättlingar i Mississippi. Hon summerar hur ”det vita guldet” i sekler fungerat som drivmedel för slaveri och kolonialism, och hon reder ut de sanslösa turerna i WTO:s förhandlingsrundor – där USA och EU med subtil juridisk fingerfärdighet lyckats trixa sig runt kraven på att avskaffa sina prisdumpande subventionssystem.

En solkig historia, som undertiteln säger. Och en bra bok – som jag ställer i hyllan bredvid andra utmärkta råvarumonografier från senare år, som Gunnar Lindstedts ”Olja” och Isabella Lövins ”Tyst hav”. Precis som de lyckas Gunilla Ander göra sin råvara till den lilla skärva där hela den väldiga globaliseringen speglas med sina nykoloniala maktspel, sina miljö- och hungerkatastrofer. Allt betyder något, allt hänger ihop.

I Uzbekistan till exempel har jakten på billig bomull resulterat i en ekologisk tragedi, Aralsjöns uttorkning. Men också i statligt sanktionerat barnarbete och en bekväm ekonomisk bas för den brutala diktaturen. I Mali har USA:s bomullssubventioner gjort bönderna utfattiga, samtidigt som Världsbanken och Internationella valutafonden i frihandelns namn pressat regeringen till avregleringar. Något som i sin tur banat väg för rika länders uppköp av gigantiska markarealer, så kallad ”land grabbing”.

Ändå är bilden långt ifrån dystopisk. Med fri och rättvis handel, betonar Ander, kan bomull och andra så kallade ”cash crops” lyfta miljoner afrikanska bönder ur fattigdomen. Hjälten i hennes berättelse är den burkinske bondeledaren François Traoré, som med stor envishet och lite fräckhet lyckades få upp frågan om USA:s subventioner på dagordningen till WTO:s möte i Cancún 2003.

Men offensiven misslyckades alltså, och i dag har Traoré tröttnat. Gunilla Ander för sin del letar rättvisemärkta plagg på nätet och hoppas att de stora klädkedjorna snart ska börja ta kritiken till sig. Vilket är mycket troligt att de gör förstås. Fairtrade och konsumentmakt har blivit vad filosofen Slavoj Zizek kallat ”ideologiska fetischer”, en moralisk överbyggnad på den globala panikekonomi där alla – även de rikaste – känner sig hotade. Gunilla Ander gör för en gångs skull systemets mekanismer mänskligt gripbara.