Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Gunnar Wetterberg: Skånes historia 1720-2017

När Öresundsbron öppnades år 2000 förenades det gamla kulturlandskapet Skåne symboliskt med allt det nya.
När Öresundsbron öppnades år 2000 förenades det gamla kulturlandskapet Skåne symboliskt med allt det nya. Foto: Henrik Montgomery

Gunnar Wetterberg har skrivit Skånes långa och dramatiska historia i tre tjocka band. Barbro Hedvall läser ett entusiastiskt och ohyggligt kunnigt verk som lär stå sig länge.

Historiebok

Gunnar Wetterberg

”Skånes historia 1720–2017”

Albert Bonniers förlag, 695 sidor

Tre stadiga volymer, 2 000 sidor, 14 000 år – alla utgivna under ett år.

Bara Gunnar Wetterberg har en sådan arbetskapacitet, entusiasm – och omdöme.

För ”Skånes historia” är inte anekdotisk, inte tendentiös, inte lokalpatriotisk – den har fokus på ren och skär kunskap.

Så varför just Skåne? Därför att detta landskap har ett geografiskt läge som gör att det går att berätta en god del av Nordens historia utifrån det. Läget är allt – som det heter på mäklarsvenska.

Och just landskapet – jorden, skogen, änglamarken om ni vill, är den röda tråden i Gunnar Wetterbergs framställning. Och landskapet är ingalunda detsamma. Slätt, sandmark, betesfält, åker, skog, kust, åsar, åar, vattensamlingar – allt är föränderligt. Och mycket kan människan påverka.

Det har hon också gjort. I den just utkomna tredje delen åren 1720–2017 händer mycket med den skånska jorden: enskiftet och nya brukningsmetoder ökar produktionen. Detta blir grunden till nya näringar och en större befolkning som så småningom lever allt bättre liv.

Men lugn – Skånes historia är inte någon marxistisk grundkurs om produktionsmedlen, den berättar om makt och strider, om mäktigt folk och stundom upproriska undersåtar, om kyrkan som tappar makten till staten, först den danska, sedan den svenska.

Den första människa som träder oss till mötes i den tredje delen är Christina Piper, mäktig godsfru och driftig industrialist. Alunbruket i Andrarum, som hon startade, är numera ett av Österlens turistmål. Det var under 1700-talet en mycket viktig industri – ”en av landskapets främsta härligheter”, hade 250 arbetare och utgjorde ett samhälle med 1 000 invånare.

Christina Piper var född med pengar från den stockholmska köpmannaadeln, familjen Törne hade blivit rik under stormaktskrigen och adlats Törnflycht. Christina och hennes syskon hörde till den absoluta eliten i landet, hon gifte sig med Carl Piper, Karl XII:s kanslichef. Han dog i rysk fångenskap, hon fortsatte sin ekonomiska expansion och köpte gods i den rätt nyerövrade provinsen Skåne.

Så gjorde också andra högadliga familjer, ofta nog företrädda av kraftfulla änkor.

Under 1700-talet blir Skåne definitivt en del av den svenska staten. Präster, militärer och civila tjänstemän ser till att svensk lag och skatteuppbörd gäller.

Och just landskapet – jorden, skogen, änglamarken om ni vill, är den röda tråden i Gunnar Wetterbergs framställning.

Det är slut med de förödande krigen och de hårda utskrivningarna. Efter Karl XII:s krig och freden 1720 blir Skåne inte mer krigsskådeplats. Kampen mellan Danmark och Sverige är avgjord, det är den stora omvälvningen efter århundraden av väpnade konflikter till lands och sjöss. Konflikter där Skåne var huvudarenan som gång på gång fick känna av svenska soldaters inmarscher.

I den tredje delen har Skåne alltså blivit en del av Sverige. Skildringen av Skåne under 1700-, 1800- och 1900-talen blir en del av berättelsen om Sverige, den forna stormakten som till sist anpassar sig, anammar neutraliteten och så småningom blir ett demokratiskt välfärdssamhälle.

I åtskilliga avseenden går Skåne före – här finns handelsstäderna, här finns en godsdrift som ligger i framkant och här samlas kapital till nya företag.

Gunnar Wetterberg följer den här huvudlinjen, ger tillbörligt utrymme åt arbetarrörelse och universitet, åt ”patroner” som Petter Olsson i Helsingborg och Ernst Wehtje i Malmö. Där finns inflytelserika politiker som Arvid Posse, statsminister 1880–1883, och under 1900-talet har socialdemokratins ledare skånska rötter: Per Albin Hansson, statsminister 1932–1946, var från Malmö, och Tage Erlander, statsminister 1946–1969, var värmländsk student i Lund.

Han spårar också rötterna hos dagens nationalistiska Sverigedemokrater i skånsk regionalism och lundastudentkretsar med arv från 30-talets bruna Lund.

Verket är alltså fört till nutid. Dags för frågan: vilken tid var intressantast, vilken bamsing ska läsaren först lägga i knäet?

Del II om åren 1376–1720.

Här finns gott om källor, här har åtskilliga historiker arbetat och här får författaren användning för sin skarpsyn och förmåga att urskilja sammanhanget bland alla turer.

Maktkampen är konstant dessa århundraden. Bara under några årtionden på 1300-talet lyckas drottning Margareta balansera olika grupper av adelsmän, tronpretendenter, och ekonomiska konstellationer. Sedan bryter det loss under 1400-talet då unionskungen (dansk) utmanas av svenska adelsmän – bland dem Karl Knutsson Bonde och Sten Sture; i bakgrunden finns handelsorganisationen Hansan, järnhanteringens män i Bergslagen, sillfiskarna i södra Skåne med flera. Där finns kyrkan med dess transnationella finansiella resurser.

Under 1500-talet blir unionstanken inaktuell, kungamakten övertar kyrkan i samband med reformationen och motsättningen klarnar: det är Danmark mot Sverige.

Nu vet vi hur det gick. Sverige vann Skåne och var under närmare ett århundrade Östersjöns ledande makt. Det såg självklart ut när skolfröken hängde upp kartan. Vatten och berg är ju naturliga gränser.

Men när Gunnar Wetterberg berättar historien fram till den där kartbilden ter den sig långt ifrån naturgiven. Med så många spelare på planen var det mesta möjligt.

Med den insikten kan vi se också på dagens värld – i Mellanöstern, i östra Europa råder ännu nordisk senmedeltid, maktkampen är lika rå och förvirrad. Och de vanliga människorna lika utlämnade.