En kvinnas feministiska uppvaknande präglas ofta av en stark känsla av historiskt avslöjande. Hur rätt hon än har, framstår hon som lite Ture Sventon-aktig när hon tvingar världen att lyssna på sitt ”Aha!” Norska Gunnhild Øyehaugs debutroman ”Vänta, blinka” vävs kring just en sådan ung uppenbarelse: Varför ska kvinnor på film jämt dra runt i för stora herrskjortor?
Ja, denna sårbarhetsporr har ju de flesta noterat någon gång under ett feministiskt liv. Men för innerliga litteraturstudenten Sigrid är det nytt och ingången till en ambitiös kulturkritisk essä. Skjortan blir också till en hudnära insikt om verklig sårbarhet och vad det är att krympa av en mans blick, eller av föreställningen om blicken.
Øyehaug skissar några snabba och precisa porträtt av olyckliga förälskelser; hur de upprätthålls av misslyckad teckentolkning och magiska orsakssamband, och man önskar att man kunde gå in i berättelserna och ropa ”Bryt!” när ytterligare ett känsligt hjärta är på väg att få smäll.
Men meningen är väl inte att smällar ska avbrytas i rörelsen; de ska fullföljas och överlevas. ”Vänta, blinka” ter sig som en vänligt ironisk tröstebok för alla som någon gång, och alldeles för tidigt i livet, dragit förtvivlade slutsatser. Lite som att föreställa sig sitt ständigt åldrande jag skrocka från någon framtid att ”Nej, lilla vän, allt är verkligen inte alls förstört”.
Øyehaug har skrivit sin roman med en mäktig och allseende vi-berättare, som med filmkameraperspektiv blickar ner på och zoomar in en hel rad tätt eller svagt förbundna figurer. Frågan om ytan och djupet, projiceringar och äkta innehåll, är sådant som ”Vänta, blinka” vrider sig kring, till exempel med hjälp av texturexperten och samtidsmarkören Sofia Coppola.
”Vänta, blinka” är en perfekt roman för vår tid. Gamla goa postmoderna grepp blandas med mänsklig värme. Paul de Man, Dante och Cervantes trängs med PJ Harvey och Jon English (jag säger inte vem han är, det får ni googla, barn).
Det är en på alla sätt och vis behaglig text. Här finns förföriska mängder igenkänning kring både hanteringen av överfulla amningstuttar och vad det är att vara ung och inte hitta ut ur sitt eget huvud, därför att det är överfullt av stora mäns litteratur. Till och med där bjuder Øyehaug på ett snett leende och ger sina vi-berättare en – alltför – puttrig litteraturhistorisk förankring: Dulcinea och Beatrice träder fram som fria subjekt, om man så vill.
Jag tycker om ”Vänta, blinka”, även om jag också önskar att den hade varit lite mindre behaglig, lite mindre cute. Dock är det inte särskilt gott om romaner som beskriver själars oro i upptempoversion, så jag beslutar mig för att vara tacksam över att Gunnhild Øyehaug har försökt och lyckats.