Günter Wallraff? Ett galleri av gestalter rusar genom medvetandet när jag hör namnet. I Tyskland är han sedan sextiotalet något av en hel social rörelse och lyckas, fastän snart sjuttioårig, ännu röra upp kontroverser. Hans förvandlingsnummer har antagit mytisk status, för trots sina lågmälda och liksom tyskt korrekta redogörelser blir han till slut ett slags gudomlig hämnare utsänd av rättvisan själv: reportageböckerna blir radikala moralismer. Jag tror inte det är en slump att han ofta hänvisar till den medeltida skojarfiguren Eulenspiegel.
Wallraff är en kringvandrande karneval som plötsligt vänder det lägsta till det högsta. Där har vi honom: stående utanför grindarna till den brödfabrik där han wallraffat i en månad under vidriga förhållanden, men nu är han inte längre en hunsad arbetare, utan rättvisans fantom. Han delar ut de första exemplaren av Die Zeit där det avslöjande reportaget publiceras och de som nyss var hans olyckskamrater tar emot dem. Det är nästan så man undrar om Wallraff själv existerar.

Men det gör han. I ”Rapport från vår sköna nya värld” har han samlat åtta reportage från senare år. Mest spektakulärt är det första, där han omvandlas till somaliern Kwami och under ett års tid lever som svart man i en värld som plötsligt blir kritvit. All normalitet brakar samman inför den bottenlösa vardagsrasismen. Hans jag påverkas, ja, bryts ner, inför misstrogna blickar, glåpord, öppen rasism. Men han avstår inte från att berätta om själva förvandlingsakten och de reaktioner det skapar när han blir sig själv igen. Inför ögonen på den svarta familj som – ovetande om hans rätta identitet – han haft med sig till en campingplats återgår han till sitt verkliga jag. På ett foto i boken sminkar han av sig sin svarta hudfärg. Det svarta barnet, som i Kwami nyss såg sin snälle svarte farbror, stirrar förundrat och räddhågset på Günter, som om allt i världen är fel.

Kanske är det för att läsaren av Wallraffs rapporter blir just ett sådant storögt barn som de gör sådant intryck. Och det som är ”fel” i världen i dessa nya reportage är det nya arbetslivet. Jag tänker flera gånger på ordet ”sekt” när jag följer skildringen av arbetslivet på ett callcenter, på kafékedjan Starbucks eller på fabriken som levererar frallor till Lidl. Anställda som hålls i stenhårda tyglar, hunsas och oavbrutet övervakas av sektledaren/företagsledaren själv. På brödfabriken blir en kvinna utskälld på sitt nattskift – direkt från direktörens sovrum, där han via sin dator kan följa de anställdas förehavanden.

På callcentret lutar sig sektledaren över de febrilt ringande försäljarna och hetsar dem att komma över sina samvetskval när de ska lura på kunderna något de inte behöver.

Till slut dyker ordet ”sekt” upp, halvvägs in i boken. Den som uttalar det är en tidigare Starbucks­anställd som berättar om det så kallade gyllene greppet. Det innebär att föreståndaren lägger handen på axeln på den som ska tillrättavisas och förklarar att ”här hjälper vi varandra, vi är ett team”, allt för att injaga skuldkänslor och få folk att jobba vidare i stress och underbemanning. Världsföretaget Starbucks krymper till en vinst­drivande Knutbysekt.

Det är kapitalismens källarvåningar vi får blicka in i, eller med Wallraffs ofta återkommande ord: ­kapitalismens barndom, trots att det rör sig om arbetsplatser i dagens Tyskland. På brödfabriken som levererar till Lidl är arbetsvillkoren i det närmaste tredjevärldenlika. Fram växer en bild av arbets­livet där myndigheter och företag numera lever i ett slags symbios, eller i maskopi: allt hårdare tag från stat och sociala myndigheter tvingar folk att acceptera de uslaste skitjobben. Så är det i Reinfeldts Sverige, där sämre trygghetssy­stem pressar fram fler lågbetalda jobb och så är det i det Tyskland där socialdemokraten Schröder skar djupt i välfärden. I många av reportagen, men inte alla, använder Wallraff sin välkända metod: en peruk, en bortrakad mustasch, ett annat namn – och verklighetens portar öppnar sig magiskt.

I arbetsplatsreportagen är Wallraff något centralt på spåren. Den som öppnar ögonen och läser rätt böcker kan numera stirra allt längre ut över denna växande tundra. Kristian Lundberg tar jobb i hamnen i Malmö bland papperslösa, Jenny Wrangborg skildrar i sin poesi klassförtrycket i restaurangvärlden och Johan Jönson skitjobben där folk inget är värda. För några år sedan gjorde Barbara Ehrenreich sin odyssé i låglönejobbens USA, nyligen skrev Kristina Mattson om de papperslösa och Olle Sahlström reste runt i det Europa där facken på några decennier mist merparten av sina medlemmar och löntagare alltmer utlämnas till en ”Walking-Cane-Capitalism” (fysiskt våld mot anställda).

Trettio års marknadsliberalisering av samhället är på allvar på väg in i litteraturen – och i reportaget. Günter Wallraff lägger smink på sig själv men sminkar av verkligheten.