Gustav Meyrinks ”Golem” måste vara en av de märkligaste romaner som någonsin skrivits.
Inte så att den är särskilt experimentell, nyskapande eller skandalöst frispråkig. Inte heller är den tidlöst gripande eller övertygande som historiskt och socialt dokument.
”Golem” finns någon annanstans.
Jag bläddrar mig fram längs med det litteraturhistoriska biblioteket och hittar inget särskilt om Gustav Meyrink. Det är uppseendeväckande.
Jag letar till exempel i det minst sagt omfattande trebands- och standardverket ”Gothic Literature” (Thomson Gale) utan att hitta något annat än en hänvisning till Paul Wegeners filmatisering av romanen. Uppenbarligen har vi inte att göra med en gotisk roman, trots all dimma, identitetsförvirring, gåtfullhet och labyrintisk prosa.
Inte heller hittar jag några mer ingående analyser av Meyrink i översikter av tyskspråkig roman, Praglitteratur eller judisk mystik. Till och med en så genomlärd essäbok som Steve Sem-Sandbergs ”Prag (no exit)” från 2002 nämner Meyrink endast två gånger – en gång i hastigt förbigående och en gång i en fotnot.
Det verkar inte finnas någon som helst ram att foga in Meyrink och hans roman i.
”Golem” tycks undandra sig varje blick.
Strax efter Murens fall strövade jag omkring på den hopträngda judiska kyrkogården i Prag, på jakt efter den tidlösa, urbana mystik som bland andra Meyrink svept staden i. Det var inte svårt att hitta rabbi Lööws grav. I ring runt vården stod en flock bussturister och lyssnade till reseledarens berättelse om hur rabbinen på 1500-talet skapade en golem av lera från Moldaus bankar och släppte lös den som skydd mot antisemitiska attacker.
Medan guiden riktade allas blickar mot den närbelägna synagogan, såg jag hur en blid liten man smög sig fram och placerade en papperslapp under en av de många stenar som läggs på gravarna i stället för blommor. Där låg redan hundratals sådana lappar på och kring Lööws grav. Man skriver sina önskningar och böner på dem.
Gustav Meyrink var egentligen österrikare, men han flyttade till Prag som ung och bodde i staden under 20 år. Genombrottsromanen ”Golem” publicerades 1915, då författaren sedan flera år var avflyttad till Bayern. Han skrev ett knappt dussin uppskattade böcker – nästan samtliga starkt influerade av hans teosofiska och ockulta intressen – men det är för ”Golem” han har gått till eftervärlden.
En golem tillverkas alltså av lera, därom är alla sakkunniga överens. Men när det gäller metoden för att ge leran liv finns det flera uppfattningar. Meyrink följer den skola som hävdar att man skriver ett av Guds hemliga namn på en papperslapp och sticker in den i varelsens mun. För att avaktivera golem plockar man bara ut papperet igen.
Personligen föredrar jag, av poetiska skäl, den andra metoden. Enligt den skriver man det hebreiska ordet Emet i golems panna. Det betyder sanning. Vill man sedan låta den återgå till livlös lera, suddar man ut den första bokstaven och får då Met, som betyder död.
Meyrinks roman är som sagt svår att riktigt få grepp om. Berättarjaget heter Athanasius Pernath, är verksam som juvelerare och renoverare av antika ting och bor i det gytter som är Prags gamla judekvarter. En dag får han besök av en stum herre som har en mystisk bok han av allt att döma vill ha reparerad. Pernath och hans vänkrets börjar fundera på om inte mannen med boken är den golem som påstås uppträda i judekvarteren en gång vart 33:e år.
Men detta är egentligen en stämningsskapande bihistoria till den mer handgripliga berättelsen om en hämndgirig lumphandlare, en halvgalen student och ett äktenskapligt snedsprång. De thrillerartade händelserna kommer att föra Pernath i fängelse – en miljö som Meyrink hade vissa erfarenheter av.
Lägg därtill att Pernath förekommer i en sorts långtgående vision, en dröm hos ett oidentifierat berättarjag som lever i en modernare tid: närmare bestämt 33 år efteråt. Vid det laget har judekvarteren till allra största delen rivits.
Utan tvekan är det dessa kvarter som är romanens egentliga tema. Meyrink bygger vidare på den mystik som en gång fanns där, vrider upp febertermometern några grader och visar upp udda existenser, sjaskiga kabareter, unkna hyresrum, igenspikade fönster, hemliga gångar, skökor och degenererade adelsmän, drömmar och hallucinationer.
Och som en mörk skugga som genom allt detta klampar golem fram – den levandegjorda leran som sätter skräck i dem den en gång sattes att beskydda.
Slutsatserna må man själv dra. Symboliken är öppen för var och en att läsa in. Gustav Meyrink själv verkar inte ha varit så säker på vad han egentligen ville säga: alldeles för många saker verkar det som. Men just den gaslågiga fladdrighet som brukar vara så förödande för romaner fungerar i ”Golem” som förstärkning av de stämningar som förmodligen var det som från början drev Meyrink att skriva. Det kan låta klichéartat, men berättelsen blir lika labyrintiskt öppensluten som de gränder, passager, tunnlar och rum den skildrar.