Den finlandssvenska författaren Hagar Olssons själsbiografi från 1949 är inte en utflykt utan en flykt. Jaget står skuldtyngd bland skuggor efter kära hädangångna. Hon vill till verkligheten, säger hon, och flyr in i en dröm genomvävd av minnen och myter.

Jag läser, och rader från Harry Martinsons ”Aniara” mal och mal i mig: ”Försök till räddning genom tankeflykt/och överglidningar från dröm till dröm/blev ofta vår metod.”

Underbara Rosenlarv förlag brukar ha näsa för oförtjänt bortglömda böcker. Men ju längre in i ”Kinesisk utflykt” jag kommer, desto mer längtar jag ut ur den. Miljön där jaget konfronteras med sitt förflutna är ett dammigt orientalistiskt diorama från något etnografiskt museums vinds­förråd, och språket är lika daterat – fullt av klichéer, visst, men klichéer som kommit ur bruk redan på fyrtiotalet.

Mellan känslolägena ”ohyggligt” och ”ljuvligt” ges ingenting, och i synnerhet det sistnämnda gör mig fientligt stämd.

På var och varannan sida upplever jaget en känsla hon aldrig känt förut, en lycka hon aldrig anat, ett storslaget liv som öppnar sig framför henne, och så vidare tills man blir utled på eteriska ångor och kosmiska kärleksakter. Olssons känslosvall lämnar mig känslo-stum.

Drömmar må vara det stoff som dikter vävs av, men det ska en mästare till för att återberätta dem utan att tråka ut.

Hagar Olsson var en intellektuell som föraktade intellektualism och i stället förespråkade intuition. Ironiskt nog når ”Kinesisk utflykt” mig bara som en bildrebus som tigger efter uttolkning. Den tycks få mening först inom den psykoanalytiska och biografiska kontext som Eva Kuhlefelt tar upp i sitt efterord. Hade jag följt min intuition, hade jag lämnat den här boken outläst.