Bokrecensioner

Håkan Andersson: ”Den vita väggen”

Håkan Andersson beskriver Grekland som en klatschig turistbroschyr. Ironi eller inte?

Foto: Diana Mayfield Håkan Andersson beskriver Grekland som en klatschig turistbroschyr. Ironi eller inte?

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Litteraturrecension

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Skribent: Håkan Andersson

Titel: ”Den vita väggen”

Har Håkan Andersson verkligen varit på de platser han beskriver i romanen ”Den vita väggen”? Jonas Thente hoppas inte det.

Har Håkan Andersson verkligen varit på de platser han beskriver i romanen ”Den vita väggen”? Jonas Thente hoppas inte det.

Håkan Anderssons skönlitterära författarskap uppgår hittills till drygt 1 320 sidor fördelade på tre romaner. Den grekiske filosofen Herakleitos samlade verk består å andra sidan av cirka 130 kortare fragment, hämtade ur olika källor varav ingen är Herakleitos själv.

Redan under antiken kallades Herakleitos (cirka 540–460 före Kristus) för ”den dunkle”. Vi känner hans tankar uteslutande via citat i senare författares verk. Så här lyder ett av fragmenten: ”Livstiden är ett barn som leker, flyttar brickor, ett barns herravälde.”

Annons:

Det finns flera kopplingar mellan Andersson och Herakleitos.

Man skulle till exempel utan tvekan kunna byta ut Herakleitos livstiden mot Håkan Andersson i citatet ovan.

I samma fragment skulle man också kunna byta ut ett barn mot Håkan Andersson.

Det låter förmodligen dunkelt. Men jag vill inte beröva Herekleitos hans epitet, så jag skall förklara mig.

Det råder inga tvivel om att Anderssons tre romaner utgör ett enda romanbygge. På den senaste bokens innerpärmar finns rent av en mycket komplicerad, handskriven skiss över hur gestalter, platser och motiv korresponderar mellan romanerna. Andersson har inte bara antikens klassiker på sina fem fingrar, utan också modernismens och postmodernismens alla intrikata intrigingenjörers.

Jag skulle kunna orda länge om de olika sätt på vilka dessa tre romaner talar med varandra, men nöjer mig med att konstatera att några dominerande återkommande motiv är frivilligt försvunna, ensamstående herrar; etisk idealism samt upphittade manuskript.

I ”Den vita väggen” dyker en avlägsen bekant från de tidigare romanerna upp som centralgestalt. Det är den (fiktive) tyske filosofen Hermann Reiter som efter en akademisk kometkarriär gått under jorden, men efter tre decennier åter dykt upp som författare av några omsusade tankeböcker. En frustrerad gymnasielärare på Gotland – vi har mött även honom i de tidigare böckerna – tar emellertid upp spåret efter den försvunne, som småningom leder till den grekiska övärlden.

Jag vill inte avslöja mer än så av den thrilleraktiga intrigen.

Håkan Andersson är en mycket ovanlig svensk författare, tyvärr, och därför också svår att placera. Jag har läst och skrivit om hans två tidigare romaner – debuten ”Breven” (2004) och ”Om en ensamstående herre” (2007). Den senaste romanen ”Den vita väggen” kom ut för ungefär en månad sedan, men jag ville ta den extra tiden att läsa de tre romanerna i svit. Om man nu som Håkan Andersson bemödar sig om att gå emot strömmen genom att genomföra ett sånt här projekt, så ser jag det som rimligt att som recensent möta honom fullt rustad och omläst.

Alltså.

Det är en långt ifrån fulländad romansvit. Den är inte helgjuten, som några av de romansviter som lyfts fram av Andersson själv: Lawrence Durrells Alexandriakvartett, Hermann Brochs Sömngångartrilogi eller Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.

Men jag tror inte heller att det är meningen. De idéer som Håkan Andersson vill föra fram har väldigt litet med helgjutenhet att göra, och för den delen mindre med mentalhistoria och mer med allmängiltig etik.

Det finns hos Andersson mer av Herakleitos och de andra tidiga grekiska filosoferna än min vitsiga inledning ger vid handen. Helt klart är det så att Anderssons romangestalter tycks drivna av en sorts öde som liknar barnet, när det i leken försöker systematisera och göra upp regler efter förmåga. Samtidigt som Andersson kan vara så uttalad i sitt författarvärv att han låter en hel roman om en människa – ”Om en ensamstående herre” – utgöras av registerkort i alfabetisk ordning.

Anderssons författarskap öppnar för en mängd ämnen för vidare diskussion i diverse teoretiska ämnen, kanske framför allt litteraturvetenskapliga. En sak som fascinerar mig är till exempel hans ytterligt patetiska schablonartade natur- och kulturromantik, som tar en så stor plats i hans romaner och ger intryck av att författaren likt en Kaspar Hauser över huvud taget aldrig lämnat hemmet utan läst sig till omvärlden.

I den nya romanen är det framför allt den grekiska övärlden som beskrivs som ur en suspekt turistbroschyr. Där har vi den alltid iskalla och bärnstensfärgade retsinan, den sammetsmjuka kvällshimlen, olivträden. Bygubbarna liknar förstås försokratiska filosofer, spelar bräde och diskuterar korthugget djupheter i skymningen över en ouzo på tavernan vid hamnen. Och tro fan om inte en av gubbarna liknar Anthony Quinn i filmen ”Zorba”.

Håkan Anderssons romaner är fulla av dylika artificialiteter – om Tyskland, Prag, England, Paris – och samtidigt är hans tyngsta budskap det herakleitiska att ”ögonen är säkrare vittnen än öronen”; och han låter sin Hermann Reiter understryka hur viktigt det är att själv se och uppleva.

Möjligen kan det vara så att vi i Håkan Andersson har en svensk författare i fullständig avsaknad av ironi. Men å andra sidan kan man notera hans uppväckande av den tyske filosofen Hans Vaihinger: postkantianen som hävdade att fiktioner är helt nödvändiga för oss människor. Bara för att någonting inte är sant, innebär det inte att det inte är värdefullt.

Håkan Andersson är absolut inte en författare att lita på, vilket jag menar som beröm.

Hans romaner handlar om och bygger på andra fiktioner; hans språk är med nutida mått knarrigt, skolfuxaktigt, nästan parodiskt omständligt – man promenerar inte i Anderssons prosa, man ”går på strövtåg” – men hans belästa klokgubbighet kan inte dölja den romantiskt svärmande pojke som ligger med en ficklampa under täcket och läser klassiker. En pojke för vilken ”Grekland” alltid kommer att övertrumfa Grekland.

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Ett tiotal vårdas på sjukhus. Olyckan inträffade i närheten av Alanya. 4  2 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

 Vet du mer? Mejla www@dn.se.

ebola500
Foto:AP

 Epidemin i en ny fas. Hoppfull tweet av professor Hans Rosling. 50  16 tweets  34 rekommendationer  0 rekommendationer

iss144
Foto:AFP

 Från Kazakstan. En italiensk, en rysk och en amerikansk rymdfarare på väg mot rymdstationen.

Annons:

 Vräkt efter 50 år. Den spanska änkans fall väcker vrede. Nu får hon hjälp av sitt lokala ligalag. 55  4 tweets  51 rekommendationer  0 rekommendationer

carmen144
Foto:AP
Daniel Sedin
Foto:Bildbyrån

 Debuterade för 14 år sedan. Jubilerar mot Chicago – men ligger ändå i lä mot tvillingbrodern.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: