”De ensamma” är Håkan Nessers fjärde bok om kriminalinspektören Gunnar Barbarotti, mannen som kör med stryktipsbeviset för Guds existens. Ett bra ingripande ovan­ifrån ger målpoäng för tron. Hittills har världsligheten klarat sig bra, men i denna bibeltjocka bok får systemet en knäck av rent personligt slag. Barbarotti tvingas inse det låga i sin köpslagan. Med hjälp av en före detta präst bland förhörspersonerna hittar han fram till begreppet förtröstan. Han behöver det, och det lär få konsekvenser i kommande böcker.

Här hinner det inte göra stor skillnad. Teamet Barbarotti/Backman stretar på i en brottsutredning som är så till den grad fattig på synlig dramatik att misstanken infinner sig – och det vore en synd mot läsaren att avskriva den – att det hela egentligen rör sig om en icke-händelse.

En död man påträffas nedanför ett stup i skogen vid den mellansvenska Nesser-småstaden Kymlinge. Har han ramlat eller blivit knuffad? Det framkommer att ett liknande oklart dödsfall inträffade på samma plats för 35 år sedan. Samband finns.

Polisens utredningsmaskineri sätts i gång, men i slow motion, i historiens marginal. Medan Backman och Barbarotti fördjupar sig i gamla förhörsprotokoll från det första mystiska dödsfallet eller samlar intetsägande vittnesmål, får vi, genom de inblandades parallella biografier, den förhistoria som binder samman de bägge dödsfallen och förklarar dem.

Den verkar länge fullkomligt poänglös. En efter en presenteras de sex huvudkaraktärerna i den ordning de dyker upp 1972, i vad som då kallades lärdomsstaden Uppsala. Några studentikosa slanguttryck, ett känt konditori och en vänsterdemonstration är allt av miljö- och tidsskildring. Jag frågar mig var atmosfären från Van Veeteren-böckerna tagit vägen, undrar om Nesser har tappat gestaltningslusten och noterar att alla människor skildras såsom sedda över axeln: de är vagt osympatiska och har halvtrista, odramatiska förhållanden. I bortåt fyrtio kapitel (det vill säga mer än hälften av boken) händer egentligen ingenting.

Jag läser vidare ändå, motvilligt fängslad av den korthuggna tonen och av en svensk deckarförfattare som här uppenbart medvetet och konsekvent avhåller sig från luddiga betraktelser och kvasifilosofi. Nesser låter inte folk känna sig filosofiska. De får diskutera tanke­system eller, som här religion, med argument hämtade från den verkliga, akademiska debatten. Befriande osentimentalt, ibland till och med roligt.

Och: allt detta långsamma, lite torra bygger efter hand upp en ominös förväntan. Nessers sätt att skapa spänning får mig att tänka på någon som bygger korthus. Oändligt varsamt och exakt passas berättelsebitarna ihop. De inblandades hågkomster och förklaringar varvas kapitel för kapitel med regelbundenheten i en klockas tickande. Och plötsligt är vi där: Utan att göra våld på trovärdigheten det minsta har Nesser förflyttat dessa halvtrista ungdomars banala relationer rakt in i ett europeiskt nutidshelvete, vilket skär som en kniv genom studentgemenskapen och förändrar allt.

Då tycker man att allt borde stå klart och frågetecknen rätats ut, men nej.

Det tar drygt 160 sidor till innan det drar ihop sig till final. Spänningen stegras än en gång, gåtan ska få sin lösning. Efter så lång, så skickligt uppbyggd dramatik känns slutet, som det ofta gör i bra historier, lite grann som en pyspunka. Eller mer precist, som det tysta, lite sorgliga rasslet från ett korthus som en liten vindpust har fått att rasa ihop. Men då har man varit totalt taggad i 576 sidor. Och det finns en epilog också.