Med sin ”Himmel över London” säger sig Håkan Nesser vilja lämna deckarna bakom sig. Istället leker han med läsarnas förväntningar. Göran Greider är tveksam till experimentet.
I en intervju nyligen sa Håkan Nesser att det får vara slut på deckarna nu och att hans senaste bok, ”Himmel över London” som gått som sommarläsning i DN, absolut inte är någon deckare. Ändå startar berättelsen på Paddington Station klockan 4.50, i tidningen berättas det om ett mord, och som gammal Agatha Christieläsare förväntar jag mig nästan att få se någon miss Marple-liknande tant på perrongen. Sedan startar den vindlande storyn om en åldrad miljardär, Leonard, som sommaren 2010 återvänder till sin ungdoms London där han drogs in i en mystisk spionhistoria. Han förälskade sig handlöst i en ung regimkritisk tjeckiska, Carla; det var dagarna efter Sovjets inmarsch i Prag.
Som alltid när Nesser skriver är det underbart berättat, exakt och oavbrutet spännande. Men redan från början känns det som om något är fel någonstans. Historien är litet för otrolig, för gåtfull och litet väl turistisk när London beskrivs. Karaktär efter karaktär introduceras men som läsare blir jag liksom kvarlämnad där på Paddington Station, ivrigt väntande på klarhet i den alltmer trassliga väven. Vad fan är det jag läser?
Ett par hundra sidor in i berättelsen når boken slutligen den punkt där läsaren trampar genom golvet. Det är när Irina Miller, Leonards styvdotter, ligger på hotellrummet och börjar läsa i en bok hon köpt helt på måfå i en pocketaffär. Den visar sig handla direkt om henne. Och alla läsarkontrakt rivs sönder.
Naturligtvis vill jag inte avslöja hur berättelsen här vänder, men det gör den. Med besked. Jag inser plötsligt att Håkan Nesser utsatt mig för ett utstuderat experiment. Först blir jag rejält besviken när det går upp för mig att det jag läst, persongalleriet han låtit mig röra vid, inte var på riktigt. Redan där inser jag hur listigt hans experiment är: jag blir alltså besviken över att fiktionen är ännu mer fiktion än vad jag trott!
Till saken hör att jag dagarna innan har lyssnat på Nessers egen röst när han på talbok läser sin förra bok, Barbarottideckaren ”De ensamma”. Nessers Närkedialekt och hans usla försök att tala skånska ljuder tryggt i huvudet. Men Barbarottihistorien berövade mig aldrig illusionen om att allt var på allvar. Och det var som om Nessers egen röst garanterade äktheten i den fiktionen, som om sanningen bor i Kumlatrakten.
Hur många av Nessers försöksråttor (=läsarna) hämtar sig efter vändningen i ”Himmel över London”? Jag gjorde det, med knapp nöd, trots känslan av att ha utsatts för ett tjugo år försenat försök i postmodernism.
För Nessers bok utgör en magnifik drift med spänningsgenren – den slutar rent av nästan som en komedi. Ett tema är vad de totalitära öststatssamhällena gjorde med människor och en tolkning är att Nesser driver med en deckargenre som utövar närapå totalitär makt över oss läsare. Att det inte är tillåtet för en recensent att avslöja handlingen utgör ett belägg för den tolkningen: deckare orsakar censur på kultursidorna!
Håkan Nessers nya bok gör mig besviken och upprymd på samma gång.