Detta är två mycket olika böcker om måleri.

För Gunnar Larsson är det en kategori höjd över stilsvängningar och han ryser över samtid och konceptkonst. Håkan Nilsson ger nya perspektiv på den abstrakt-geometriska linjen. I stället för att upprätthålla traditionella gränser, upptäcker han likheter mellan konstnärer som Lennart ­Ro­dhe, Gert Marcus, Olle Bærtling, Ann Edholm, Mari Rantanen och andra.

Larssons konsthistoria är glest befolkad. Ställd inför utvalda exempel av Tizian, Monet eller Matisse glömmer han bitterheten mot dagens teoretiker och skriver inspirerande prosa.

Nilsson är torrare, då han undersöker betraktarens fysiska förhållande till verken. Det kan inte vara en slump att han valt just konkret konst, för här uppmärksammades den aktive åskådaren tidigt. Jag kommer att tänka på kretsen kring ”1947 års män”, som bröt upp bildens yta under Olle Bonniérs fältrop ”än yta än rum”. Jag associerar också till författaren Lars Ahlins ”funktionsrealitet”. Han hävdade att ett konstverks ”existentiella fäste var av social natur”. Dess plats i det sociala rummet skulle också genomströmma det. Rodhes tidiga väggar i en teckningssal och ett posthus är goda exempel på detta. Nilsson granskar dem, men jag saknar de Ahlinska tankarna.

I ”Måleriets rum” hävdas skämtsamt att modernismen nog aldrig funnits, eftersom den sällan varit renodlad. Det är en tveksam poäng, eftersom just den konkreta konsten ville spränga genregränser med energi från 1800-talets drömmar om allkonstverket. Experiment med design, ljud, ljus, arkitektur var legio.

Det finns mycket uppfinnaranda i konkret konst. Olle Bærtling ville vara först med den öppna formen och hade visioner om konstens del av framtiden. Nilsson struntar i denna dödfödda tävlan om vem som började. I stället ser han Bærtling bortom konkretismen i ljuset av den formreducerande minimalism som kom på 60-talet. Och med ens lyser konstnären i ett internationellt sammanhang.

Hos Gert Marcus skapar rena färger rum och avstånd. Nilsson visar hur förståelsen av denna konst handlar om erfarenheter, som vi bara kan skaffa oss genom att fysiskt röra oss kring verken. Konstnären själv myntade termen ”disjunktion”, som bara nämns i förbigående. Synd, för denna nyckel till Marcus kunde ha tillfört granskningen ännu fler aspekter. Det paradoxala begreppet avser ett fenomen som är både är besläktat och åtskilt. Föreställ er en lång målning, som börjar med en färg för att sluta i en helt annan utan att man märker övergångarna. Skillnaden är påtaglig utan att gränserna syns. Vår varseblivning aktiveras först då vi rör oss och skapar ett aktivt förhållande till upplevelsen.

Ann Edholms målningar upplevs också fysiskt. Men hon använder inte bara konkretismens abc, hon refererar till äldre måleri, särskilt där livsfrågor behandlas i mytens form. Ett exempel från Nilssons bok är ”Musse möter ljuset”, där gult täcks av svart gallerliknande mönster. Den behandlas förtjänstfullt av Nilsson, men märkligt nog nämns inte den uppenbara referensen till ”Petrus befrielse” av Rafael. Ett tidsrum skapas, vilket hade kunnat väcka fler frågor.

Av dessa böcker om måleri har jag lärt mig att konsthistorien aldrig kan skrivas klart och hur viktigt det är att höja sig över bitter polemik.

Håkan Nilsson är konstkritiker på DN och därför recenseras han av Thomas Millroth, författare och kritiker på Sydsvenskan.