Håkan Thörns ”Solidaritetens betydelse” belyser hur apartheid en gång försvarades i Sverige men att folkrörelsearbetet kom att förändra bilden. En vacker hyllning, skriver Kajsa Ekis Ekman.
I dag är det en självklarhet för de flesta att apartheid var fel. När kändisar, från högerpolitiker till idrottsstjärnor, tillfrågas om sin förebild är det vanligaste svaret Nelson Mandela. Få minns att Sverige för hundra år sedan såg boerna som sitt broderfolk och att Mandela länge kallades terrorist.
”Solidaritetens betydelse” av sociologiprofessor Håkan Thörn handlar om hur uthålliga och enträgna gräsrötter kom att förändra detta. Det är en bok om antiapartheidrörelsen i Sverige och Storbritannien. En unik rörelse eftersom den omfattade nästan hela Folkrörelse-Sverige. Den bestod av allt från kommunister till folkpartister, kyrkor, fackföreningar, aktivister, intellektuella och använde en mängd metoder. Antiapartheidrörelsen prövade och utvecklade metoder som bojkott av företag, massprotester vid idrottsevenemang och rättvis handel. I Sverige kom rörelsens budskap att bli officiell politik genom den svenska regeringens bistånd till ANC. Alla partier utom Moderaterna ställde sig bakom detta stöd – vilket Thörn förklarar med att Moderaterna är det enda parti som inte kommer ur en folkrörelse.
Han framhäver tålamodet som nyckeln till framgång. I medierna ser det ofta ut som om det är händelser som massakrerna i Sharpeville 1960 och Soweto 1976 som får människor världen över att resa sig och protestera. Men massakern i Sharpeville var inte startskottet för protesterna – tvärtom blev massakern uppmärkssammad eftersom det redan fanns en rörelse.
Ofta kan historieskrivningar över politiska rörelser få något av minnesbok över sig, enbart intressanta för dem som var med själva. Men det som gör Thörns bok så angelägen är att den belyser hur apartheid försvarades i Sverige. Att direkt förespråka rasåtskillnad var politiskt omöjligt efter andra världskriget. Ändå ville svenska företag fortsätta att investera i apartheid. Ledarskribenter, företagsledare och även vissa fackliga företrädare utarbetade därför ett indirekt försvar för apartheid och Thörn pekar på tre grepp.
Det första användes då det inträffat en massaker. Då soldater eller poliser skjutit obeväpnade demonstranter och omvärlden krävt sanktioner, som efter Sharpeville och Soweto. Då skrevs artiklar i svenska medier som gick ut på att måla fram bilden av en hotfull massa som tvingar polisen att agera. Det talades om hur rädda poliserna var, hur trängda de kände sig, hur aggressivt demonstranterna betett sig. Så civiliseras slaktandet: genom att framställa makten som mänsklig och folket som en anonym flock.
Ett annat argument som användes mot bojkott och sanktioner var att ett förändringarbete redan var inlett i Sydafrika. Alltför aggressiv aktivism skulle förstöra och skapa misstänksamhet – bättre då att lämna landet i fred och låta den inre förändringen ha sin gång. Den här inställningen kom att bli en strategi vid namn ”konstruktivt engagemang”, vilket betydde att i stället för bojkott ”föra en dialog” med regimen. I praktiken blev det dock bara ett carte blanche för företag att fortsätta investera i apartheid.
Allteftersom det blev mer och mer uppenbart för världen att apartheid var ett orättvist system, upphörde denna typ av ursäkter. I stället fokuserades det på att svartmåla antiapartheidrörelsen. Delvis skedde det genom association. Ledarskribenter hävdade att ANC var kommunister eller allierade sig med kommunister och att Stoppa matchen-demonstranterna var ”besinningslösa” och visade ”pöbelfasoner”. På så sätt kunde de förflytta fokus från apartheid i sig.
Det är omöjligt för mig att läsa den här boken utan att tänka på Israel. Likheten är slående. Har vi inte hört om de ”rädda” soldaterna på båten ”Mavi Marmara”? Har vi inte hört precis samma argument mot bojkott av israeliska produkter: att det försvårar den inre fredsprocessen? Och om protesterna mot tennismatchen mot Israel förra året sades att de använde fel metoder och allierade sig med terrorister.
Det här är historia när den är som bäst, när den blir ett facit till samtiden. Det som då såg ut som tänkvärda argument mot en bojkott av Sydafrika har i dag fått karaktären av ”grepp” och illa dolda försvar för apartheid. I dag står det klart att en paranoid regim inte lugnar ned sig själv, tvärtom. Paranoida tendenser vid makten föder extremt paranoida tendenser hos befolkningen. Det var under apartheids höjdpunkt, inte efter dess fall, som rasistledaren Eugene Terreblanche lockade masspublik med retorik som ”De svarta tar allt ifrån oss! De svarta har allt i det här landet!”
Sista kapitlet är tyvärr segt och vagt som ofta i diskussioner om det offentliga rummet, informationssamhället och det globala civilsamhället. Det är som om dessa ord i sig ska vara så märkvärdiga. Men de säger inte mycket mer än att det är viktigt att resa och att övertyga folk. Här kunde Thörn ha varit lite skarpare.
Annars är boken en vacker hyllning till solidariteten. Att kunna identifiera sig så mycket med en människa man aldrig träffat att man viger livet åt att kämpa för hennes frihet. Ett av de mäktigaste dragen hos människan om ni frågar mig.