Om man vittjar bloggar, tidskrifter, Facebooksidor och skrivarskolor på ny poesi, vad händer då? Två redaktörer sände ut en fråga. I dag ger Brombergs ut ett svar i en liten diktantologi, som innehåller dikter av sju poeter födda mellan 1971 och 1981: Karin Brygger, Lina Hagelbäck, Tove Mörkberg, Sofia Pulls, Hanna Riisager, Andreas Svanberg och Mimi Åkesson. Det är sju unika röster, som gått i språklära hos poeterna i årskurserna över: Marie Silkeberg, Johan Jönson, Birgitta Lillpers och de andra. Som helhet är antologin mer läsartillvänd och mindre experimentell än jag väntade.
Kvalitetsmässigt är den ojämn. Även inom samma diktsvit kan det finnas unika rader som svirrar till och andra som tycks vara prefabricerade på poesifabriken, överarbetade eller tvärtom för oladdade. Men fördelarna överväger.
Mimi Åkesson leker ja och nej-leken med typografisk charm och fantasi, bland annat tar hon en paus mitt i dikten och låter oss bläddra några tomma sidor fram tills det kommer ett ”hoho”, och hon tar tag i läsaren igen.
Om Mimi Åkessons ord blir små konstverk med mycket luft omkring, drar Sofia Pulls med sig läsaren i blöta skogen i Värmland, joggande med pannlampa och en hund bredvid. Texten, som består av små prosastycken, växer till dramatik med den överkörda hunden i en plastsäck och en känsla av att allt lossnar och rinner, slemhinnor och allt. Samtidigt återskapar dikten en trygghet i långdistanslöpandets koncentration och närvaro: ”En längtan att ligga sked med landskapet”.
”Hallon och bensin” har ett oljigt rosa omslag och titeln är tagen ur Lina Hagelbäcks episka dikt ”Violencia”. ”Tårgas & solrosor” heter en samling av Allen Ginsberg som kom på svenska 1971 och som är en tänkbar inspirationskälla.
Berättelsen om Violencia är samlingens inledning och höjdpunkt: ”I början tror man att Violencia har en ständigt pågående fest inom sig” börjar den. ”Att hon när som helst kan rymma från en händelse och fly till sitt egentliga tillstånd: feberfesten. Det sjuder om henne, hon är svullen av sötma.”
Violencia som representerar det våldsamma, kvinnliga, explosiva tillståndet, som dikt och konst strävar mot. Dikten iscensätter personifikationer av tillstånd som går över alla gränser, i transcendens. Här äter man och dricker sina författare, den litteratur dikten består av finns i kroppen, diktkroppen. Författare blir maträtter: som Borgesbiff och som Tjechovpaté. ”Kom vi går hem och dricker Rilkesprit.”
Livsberättelsen är vansklig och tycks kunna sluta hur som helst. Den nyckfulla och farliga Violencia ”kunde dra ut en låda och den var full av ejderdun. Nästa gång hon drog ut samma låda innehöll den en revolver.”
Lina Hagelbäcks röst är personlig och kraftfull. Hon har starka saker att berätta, hon vågar göra det och gör det bra.
Det finns ett pågående samtal om poesi, och det är roligt att ett förlag, i detta fall Brombergs, bestämt sig för att lyssna på det.