Hanne Ørstavik: 48 rue Defacqz

Publicerad 2011-10-24 09:42

Hanne Ørstavik bor i Oslo sedan 1985. Hon debuterade 1994 med romanen ”Hakk”.

Foto: Roald Berit Hanne Ørstavik bor i Oslo sedan 1985. Hon debuterade 1994 med romanen ”Hakk”.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Att läsa Hanne Ørstaviks nya roman för fort är att göra den oläslig, skriver Ulrika Milles. Den är ett högstämt, suggestivt drama som utspelar sig i känslornas värld.

Att läsa Hanne Ørstaviks nya roman för fort är att göra den oläslig, skriver Ulrika Milles. Den är ett högstämt, suggestivt drama som utspelar sig i känslornas värld.

Redan på första sidan i Hanne Ørstaviks tionde roman, ”48 rue Defacqz”, får jag problem med den preciösa prosan. Dramat som helt utspelar sig i känslornas värld bärs av ett språk som skrivet av Marguerite Duras: korta meningar som hela tiden kliver undan från varandra i nya stycken, som på en tom scen. Det är suggestivt, lite högstämt och ger en känsla av ensamhet och utsatthet. Berättaren har svårt att tolka undertext och bakgrund och presenterar en stillastående värld, ett bedövat tillstånd. Såhär börjar det: ”Vem är det som pratar?

Jag vet inte.

(tystnad)

Jag ser huset, några av rummen. Trottoaren, gatan utanför.

Gestalterna som framkallas. Det är allt.”

Där är huvudpersonen, huset som också i verkligheten ligger på adressen som är bokens titel, ett vackert art nouveau-hus i Bryssel, ritat av arkitekten Paul Hankar. Hos oss fick art nouveau namnet Jugend och har blivit ett med den svenska nationalromantikens stiliserade rosor och hamrade metallampor. Men i det Centraleuropa, där Hankar samarbetade med Victor Horta och Henry Van de Velde, blev stilen mer utmanande. Glas, järn och slingrande arabesker på husfasader där naturens vridningar möter mänsklig anatomi. Dödskallar på balkongtäcken, som hos Gaudi, eller huskroppar som öppnar sig som blomknoppar mot himlen. Det är sådant romanens Paul tänker på: skönhetens hållfasthet, hur man döljer det tunga som är förutsättningen för det vackra.

I Ørstaviks berättelse har han fått en tvillingsyster i konstnären Rakel, och de bor i Bryssel vid förra sekelskiftet, i det i dag berömda huset byggt av sten. Inte vilken sten som helst, den är utvald av Paul ur stenbrottet deras far ägde, och som inte bara skapade deras förmögenhet utan också dödade deras mor vid en olycka. Droppvis släpps bilder ur det förflutna när Rakel berättar för den utanförstående rösten som ger intryck av att vara terapeut. Vad hon berättar? Kanske mest om varför hon inte kan måla, varför hon inte kan tåla närhet, varför tanken på att gifta sig med Samuel är så hotfull, varför hon känner sig utesluten ur den manliga gemenskapen.

Skriver som Duras men är inte! antecknar jag argt efter de första kapitlen. Men det är bara löjligt revirtänkande kring en ikon. Ørstavik, som dessutom översatt Duras, är självklart påverkad av henne, har en stil som påminner. Min irritation beror på att jag läser för fort, rusar genom texten, vill dra ut intrigen som en tidslinje för att hänga med. Som man kan läsa de flesta romaner som skrivs i dag, men som gör ”48 rue Defacqz ” oläslig.

Rakel är en privilegierad kvinna i en tid då kvinnor sällan hade egna rum, ändå har hon ont utan att kunna förklara varför. Hon drömmer om sin kropp, att den invaderas av andra, om husets tomma rum som blir skräckromantiska sovsalar för okända gäster, om sina föräldrar. Hon är länge långsam och tankfull som i en ljummen kostymfilm (konstnärlig kvinna tittar sorgset på sina tomma målardukar) och jag tappar intresset gång på gång. Kom igen, i-landssyster från förr, vad är egentligen problemet?

Hon lider av vad hon kallar sy­stemet, som visar sig vara det gamla vanliga patriarkatet, fast hundra år yngre och därför klumpigare. Paul har tillsammans med Rakels fästman Samuel fått i uppdrag att göra en utställning om ”Fristaten Kongo” som från 1885 i 23 år ägdes av kung Leopold II av Belgien personligen. Ett råvarurike som var hans privata ägodel, en personlig koloni som skapade en förmögenhet och drevs med vad som sammanfattas med ”grymma metoder” som ouppnåeliga produktionskrav, utplåning och lemlästning av befolkningen. I romanens nu pågår detta varje dag, men finns bara som svaga spår i Rakels nervösa inre monolog, en dunkel spegel för de övergrepp som skedde i familjen – det mindre samhället – som hon tog på sig att normalisera, bära, glömma.

I Ørstaviks romaner dyker ofta groteska sanningar upp i förbigående, som tortyrscenerna från Abu Ghraibfängelset i romanen ”Kärlek” som slog upp ur dagstidningen mot barnet som åt middag, och berättade vilken tid han skulle formas av. Det skapar en klaustrofobisk samtidskänsla att de bara passerar förbi medan vi sysslar med annat. Godkänner det. Men vissa människor, som Rakel, kan inte släppa informationen, utan fungerar som kanariefåglarna i det tidiga 1900-talets engelska gruvor: slutar sjunga eller dör som en varning för katastrofen.

Kongo som ett eko i det gamla Europas hjärta. Och då oundvikligt Kongo i dag. Våldtäkterna, hemlösheten. Spökena från krigen ingen talar om: ”Hennes ansikte verkade tomt, som om hon dragit in allt i sig själv och det inte fanns någonting kvar på ytan.”

Jag uppskattar konsekvensen i Ørstaviks författarskap: undersökandet av begäret efter det sanna och kampen för att kunna uttrycka det, sökandet efter mening i en ful värld vare sig den har fjäll eller gator som fond. Men mest kanske det som först var svårt att uppfatta i den här romanen: konflikten mellan människa och samhälle, hur gränser mellan språk och stumhet skapas. Hon har en bild av mödrar på heta fält som bär sina barn på ryggen, och slår dem när de kladdar ner sina mammor med avföring. Hur barnen snart gråter som varning och då blir slagna för att inte störa. ”Hur skulle de då kunna meddela sig?”

Det är en bild av hur motstridiga spänningar styr språket, skapar inre fängelser där vi låser in våra autentiska jag. När Ørstavik är som skarpast – och det är hon bara delvis i den här romanen – gestaltar hon hur beroende vår privata lycka är av att vi kan känna stolthet över världens ordning. Hur rädda och skuldmedvetna människor blir som straffas när de försöker varna, medansvariga för en orättfärdig ordning i ett samhälle som är ”byggt av sten från brottet”.

Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

mounteverest_500
Foto:Adrian Ballinger Påsken är högsäsong för att bestiga berget.

Lavin ovanför basläger. Sex personer har omkommit på Mount Everest.

Aktivera, logga in, läs! Du får tidningen digitalt istället för i brevlådan. 7  1 tweets  5 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:

23-årig svensk kvinna anmäld försvunnen. Polis vädjar till allmänheten.

Annons:
Annons: