En varm junidag på stranden förändrar allt. Säterpatienten Sture Bergwall och en av hans vårdare är på en liten badutflykt vid sjön Ljustern. Året är 1992. De ligger i solen och småpratar när Sture Bergwall plötsligt säger:

”Undrar vad ni skulle tycka om mig om ni fick veta att jag gjort någonting riktigt grovt.”

Det är en försiktig trevare som leder till den största samlade mordutredningen i svensk rättshistoria. Sture Bergwall blir Thomas Quick, och han erkänner under terapi att han mördat den sedan tolv år försvunne Sundsvallspojken Johan Asplund­ och ett annat mord i Växjö som Sture Bergwall begått 1964, blott 14 år gammal.

Mellan 1992 och 2001 erkänner Thomas Quick mer än trettio mord, sex olika domstolar finner honom skyldig till åtta av dem.

Det finns de som tvivlar, och tvivlar starkt. Han döms utan teknisk bevisning, domstolarnas bedömning grundas helt på Thomas Quicks erkännanden. Åklagare, polis, advokater och medier är eniga: en seriemördare. Skeptikerna hävdar i åratal att Thomas Quick inte en enda gång berättat något för polisen som den inte redan visste. Och att det fanns allvarliga luckor i så gott som varje erkännande.

2001 tystnar Thomas Quick, han upplever ifrågasättandet av honom som kränkande och han stänger dörren om sig. Det skall dröja sju år innan han ställer den på glänt igen, och det är Hannes Råstam, en av Sveriges mest ansedda grävande journalister, som knackat på.

För Hannes Råstam erkänner nu Sture Bergwall (han tar tillbaka sitt namn 2002) att han hittat på alltihopa. Han har inte mördat någon, han har aldrig träffat offren. Allt började som ett försök att bli mer intressant för sina terapeuter på Säterkliniken. Och responsen blev enorm. Plötsligt stod han i centrum för allas intresse. Det fanns inget slut.

Hannes Råstam kommer att i stort sett pulvrisera vartenda erkännande, varenda dom, varenda utredning. Först i två tv-sända dokumentärer julen 2008, nu i bokform. Hannes Råstam avled i januari 2012 efter en längre tids sjukdom.

Det är skakande läsning från första sidan. Thomas Quick är visserligen i perioder tungt medicinerad, han ändrar sig gång efter annan, pekar ut platser där han mördat och styckat utan att man hittar något litet enda – men åklagare, polis, terapeuter och till och med Thomas Quicks egen advokat är övertygade om hans skuld. Det är inte svårt att dras med.

Det är också förvirrande läsning, man kastas fram och tillbaka i tiden, det är kilometerlånga brottsutredningar, samtal, förhör, tvivlen är många:

Thomas Quick är dömd för allvarliga grova våldsbrott, han har undersökts och diagnostiserats av landets främsta experter; till synes erfarna utredare och åklagare har faktiskt också ifrågasatt många av hans erkännanden. Är det verkligen möjligt att Thomas Quick i nio (!) år lyckats hålla ihop alla lögner så att sex olika domstolar hävdar att det bortom allt rimligt tvivel är Thomas Quick som mördat, skändat, styckat?

Hannes Råstams argumentation bygger inte på hörsägen, det finns knappast en sten han inte vänt på. Med en närmast manisk energi går han igenom sida efter sida, förhör efter förhör, vittnen, vallningar, obduktionsprotokoll.

Hannes Råstam har grottat ner sig i den största svenska rättsrötan någonsin ­ och han har kommit så långt ner att vi som åskådare, läsare, medborgare bara inte kan ta in sanningen. Är detta verkligen möjligt?

Hannes Råstam konfronterar alla huvudpersonerna i dramat, inte bara huvudmannen själv. Överåklagare Christer van der Kwast, polisutredaren Seppo Penttinen, terapeuten Birgitta Ståhle, advokat Claes Borgström, alla får berätta, förklara och försvara. Ingen av dem vill i dag tillstå att några allvarliga fel begåtts. Inte ens efter att Sture Bergwall har fått resning, inte ens när domarna ogiltigförklarats och han frikänts – de arbetade på goda grunder, de tror fortfarande på hans skuld. Det blir rätt magstarkt efter Hannes Råstams minutiösa slakt av deras insats. Sture Bergwalls roll är kanske det som ändå, trots allt, skaver mest i Hannes Råstams bok. Här har man visserligen ägnat all energi åt att bearbeta fakta, men gåtan Thomas Quick/Sture Bergwall är fortfarande helt olöst.

Sture Bergwall får en närmast lite farbroderlig framtoning i boken. Thomas Quick är en person han i dag helt tycks ha tagit avstånd ifrån. Hur går det till?

Hans egen förklaring, att han ville leverera bra material till sina terapeuter främst för att få fortsätta den terapeutiska behandlingen (som ett tag ifrågasattes av flera av hans läkare), får duga för Hannes Råstam när han inleder sökandet, och den duger för oss under läsningens lopp.

Ändå är det inte nog. Man får ingen ro med den förklaringen. Det skaver och skaver – och något säger mig att det kommer mera. När Thomas Quick erkände på löpande band fick också Sverige en seriemördare, det blev givetvis värsta medierusningen. Åt samma håll. När nu allt tyder på att Hannes Råstam strimlat den bilden har vi sett en liknande medierusning.

Åt andra hållet.

Det är väl därför vi så desperat behöver fler Hannes Råstam, som åker i motsatt riktning, som går på tvärs, som letar där ingen annan letar.

Tyvärr har just hans röst försvunnit, men hans reportage lever, hans bok kommer att bli läst av många, förhoppningsvis inspirerar han andra att följa i hans spår. Det svåra. Det mödosamma. På jakt efter sanningen.