”Mongo” och ”psycho” är obehagliga ord för ”dåre” i viss ungdomsjargong. Ståupparen Hans Carstensens förra roman (2008) hette ”Poker Mongo” och skildrade en kris i spelgalne Tomas liv; det var en spännande men också förbryllande berättelse som krävde både koncentration och eftertanke.
Huvudpersonen går i viss mån igen i den aktuella ”Stand-up Psycho”. Också sjuttonårige Måns är en särling men det är ståuppandet som är hans dille – han har haft viss framgång i genren men är helt beroende av klasskompisen Kajsa, redan etablerad komiker med succéer inte bara i hemstaden Gävle utan till och med ”känd från teve”. Efter ett framträdande försvinner hon, men inte spårlöst. Cykeln och mobilen hittas i Gavleån. Man draggar.
Sådan är upptakten. Som läsare väntar man sig en thriller och en sådan får man till en början.
Men först lär man känna Måns och hans bedrövliga omständigheter. Där är farsan, Einstein kallad – en okuvlig Micawbertyp men betydligt djupare på dekis än Dickens oförgätliga krumelur. Han super och skroderar medan sonen sköter hönsen, hemmets inkomstkälla. Runt pappan kretsar en samling halvkriminella.
Måns själv är storväxt, fet och galen i mat. Att den genialiska Kajsa har fattat tycke för honom förstår han inte själv och därmed inte heller läsaren, eftersom Måns själv berättar i jagform.
Inte helt igenom dock. Måns berättelse interfolieras av Kajsas monologer i kursiv. Vi vet alltså tidigt att hon inte är bringad om livet och senare klarnar bilden av vad som hänt henne. Så långt är allt gott och väl, tempot raskt och spänningen hålls vid liv.
Men så tappar den plötsligt all kontakt med verkligheten och far ut i en djungel av rafflande men orimliga episoder som inte hålls ihop dramaturgiskt och borde ha gallrats. Spänningen slaknar. Slutet har därtill inslag av både fars och trolleri: lillebror Kevins tilltag för att skaffa undan pappans stöldgods är ren saga.
Men vägen dit bjuder ändå mestadels underhållning.