Den 7 juli 1969 begravdes tre kistor vid foten av klippan Masada. De var svepta i den israeliska flaggan, ty detta var en statsbegravning bevistad av höga rabbiner, militärer och politiker.
Det var sex år tidigare som den israeliske arkeologen och tidigare stabschefen Yigael Yadin hittade benen efter en liten familj uppe på klippan. Han hittade också en grotta med ett par hundra skelettfragment samt i ett hus ytterligare två skelett samt ett kvinnohår med spännen och allt. Det stod klart att detta var resterna av de seloter som tagit sitt liv hellre än att ge sig åt den romerska hären under belägringen av den befästa klippan år 74.
Det var en patriotisk, propagandistisk succé. Tiotusentals skolbarn har sedan dess vallfärdat till klippan, lika många rekryter har svurits in i armén och Unesco har utlyst Masada som världsarv.
Mindre känt är det faktum att sentida arkeologer slagit fast att skeletten förmodligen är romerska. Grisben hittades nämligen i grottan och den praktfulla hårskruden var resultatet av en skalpering. Seloterna brukade göra så med sina kvinnliga krigsfångar.
Och det stora affischnamnet – Masadas sista familj – var nog inte så mycket en familj som en hög benfragment hoprafsade av hyenor.
Oavsett om Yigael Yadin på eget bevåg förteg sina utgrävningsresultat eller om han blev övertalad att göra det, så är han och den besvärande Masadaincidenten ett av många exempel på den hopplösa situationen för arkeologin i Det heliga landet.
Hans Furuhagen har arbetat i fem år med sin bok ”Bibeln och arkeologerna”, skriver han i förordet. Då räknar han inte in sitt yrkesliv som antikhistoriker över huvud taget. Men poängen med denna bok är delvis, meddelar han, att täppa till den lucka som den bibliska historien alltid utgjort för honom. ”Arkeologin i Palestina betraktades med viss misstänksamhet eftersom den dominerades av bibeltroende forskare”, skriver han om stämningarna på mer sekulariserade universitet.
Exemplet Masada bekräftar minst sagt dessa misstankar.
Det gör också fallet Joseph Callaway. Han var professor i arkeologi vid ett amerikanskt baptistiskt college som sändes ut för att bekräfta Bibelns uppgifter om Josuas erövring av Kanaan. Det kunde han inte – tvärtom – så han fick omgående sparken.
Furuhagen gör ett träget arbete med att kronologiskt gå igenom Bibeln och jämföra dess urkunder med andra historiska hävder och med arkeologins rön. De religiösa och politiska hinder som ständigt ligger i vägen gör det svårt för vetenskapen, men Furuhagen lyckas utmärkt väl förhålla sig kylig även till de mest uppenbara absurditeterna.
De kristna intressenterna är ute efter att bekräfta Bibelns sanningshalt. Det har inte gått något vidare. Inga spår efter Moses och Exodus har hittats. Det tidiga Israel var snarare en hop förhållandevis primitiva fåraherdar som levde i den politiska och kulturella periferin. Inte heller har man funnit spår av det enorma, glansfulla kungarike som David instiftade och Salomo övertog.
Detta senare är ett problem främst för judarna, som förgäves letar efter sina nationella rötter och historiska belägg för rätten till staten Israel. Men självklart är det också besvärande för de kristna om David visar sig vara en blott mytisk gestalt. Hela Messiastanken bygger ju på en ny David.
”Bibeln och arkeologerna” är ingen sensationslysten bok. Gud skall veta att det finns mängder av sådana, såväl fiktiva som faktoida, som drar växlar på olika bibliska ting, berättelser eller gestalter. Hans Furuhagen avfärdar dylikt som ”biblisk journalistik” snarare än vetenskaplig arkeologi.
Själv mötte jag först den sortens journalistik i diverse nummer av ”Det bästa”, där man kunde läsa om upptäckten av Noaks ark på berget Ararats krön och annat i den stilen, med suggestiva teckningar. I dag är tv-kanaler som Discovery fulla av det.
Det mest intressanta kapitlet i Furuhagens genomgång handlar om filistéerna – detta på grund av Bibeln så baktalade folk. Det är förmodligen fråga om flyktingar från norr, betydligt mer civiliserade än de israeliska fårfarmarna och framför allt militärt överlägsna. Bibelns propagandamaskin härrör helt enkelt från hatisk avundsjuka och filistéerna får symbolisera ”den andre”.
Och i samband med detta gör Hans Furuhagen en högst relevant iakttagelse. Hur kommer det sig att vi fortfarande tänker på filistéerna som ett vidrigt folk? ”Kanske saknade de en kraftkälla som både greker och israeliter hade tillgång till, nämligen nationella poeter och historiker? Vi känner ju inte till någon filisteisk Homeros eller Herodotos, och inte heller någon filisteisk motsvarighet till det prästerskap i Jerusalem som skrev de patriotiska myterna i den hebreiska Bibeln.”
Så är det nog. Det israeliska prästerskapet levde gott på den legitimitet i historien som de själva ljög och skarvade ihop. Men de kunde berätta en bra story. Så bra att många moderna människor fortfarande tror att den är alldeles sann.