Pseudonymer har samma effekt på läsare och kritiker som uppmaningen till en tonåring att inte titta på betalkanaler efter midnatt: man kan inte tänka på något annat än vad som döljs. Med ”Kungens födelsedag” avslutar pseudonymen Hans Koppel sin svit på tre romaner. När boken är hopslagen är ”vem, vem, vem?” allt jag tänker på. Delvis också för att den sista romanen är lättglömd.
Utifrån att det frånstötande ordet ”pungsvettiga” förekom i ”Vi i villa” trodde jag att det var Bengt Ohlsson som var Hans Koppel. Sedan dess har ett par 60-talister förklarat för mig att det är ett typiskt uttryck bland deras manliga generationskamrater överlag. En demaskering är hur som helst planerad lagom till att sista delen kommer ut, enligt förlaget.
”Kungens födelsedag” har formen av en snabbspolad kollektivroman. Med utgångspunkt i en demonstration på Sveavägen korsas människoöden ”naturligt”. På 180 sidor trängs därför arbetarsonen Markus och hans rädda mamma, den åldersdementa Maléne, advokaten Hidayah, en narcissistisk mansforskare, med så pass många fler att gestaltningarna inte kan bli något annat än påbörjade skisser med mjuk blyerts. På deras magra streckaxlar vilar den övermäktiga uppgiften att förkroppsliga sådant som konsekvenserna av hemgjord nätporr, lata anhöriga till sjuka, korruption, ung kärlek och mycket annat som författaren har gått och tänkt på och i all hast vill vara för eller emot.
Ett centralt politiskt motiv är det om överklassaktivisten och snuten, och hur hennes socioekonomiska övertag slår ut hans ordningsmakt. Man tänker på Pasolini och hans ställningstagande för polismännen och mot studenterna under demonstrationerna i Rom 1969. Men den associationen är för tung för ”Kungens födelsedag”, även om romanen återkommer till tanken att det aldrig är de starkaste som får de hårdaste smällarna.
”Vi i villa” byggde absurdism av en piggt bitter blick på den köpstarka delen av verklighetens folk genom skildringen av Anders, som förvandlas till grannskapets egen bandyspelande terrorist. Varken tvåan eller trean har varit nära samma nivå, även om den sista delen fint hoppar in i vardagsspråkets ellipser och tassande kring de större känslorna.
Den lilla samtidssatiriska serien har alltså fört oss från medelklassens explosiva tristess till flugornas herre-kulturen på en arbetsplats till aktivistungdom och klasskillnader. Temat har varit förljugenhet och själsdöd. Av det skälet tycker jag att ”Medicinen” hade förtjänat en snäppet generösare kritik, eftersom den rätt väl visade på den exemplariska tomheten hos avsändarna av en damtidning, vars intresse för människorna som köpte deras magasin var en ren teknikalitet: för att sälja måste man ha adekvata föreställningar om målgruppen. I ”Kungens födelsedag” är tonåriga miljöstridisen Milou redan tömd på liv; hon låter mycket, men hennes eld kan mycket väl vara den minsta i Sverige.
Hans Koppels samlade insats blir till kritiska ingresser i skönlitterär form. Ingresserna slår fast att Sverige just nu är fullt av ingenting. Bara i utkanterna av denna klättergemenskap finns riktiga människor, sådana som måste försöka överleva enligt de grundläggande villkoren om hälsa, pengar och någon att hålla i handen. Intresset för dem uppstår möjligen om de repar bilar och skickar bus-sms, om de visar brösten, om de köper tidningar eller om de råkar bli osannolikt gamla.
Kanske kommer författaren eller författarnas val att vara hemliga kunna ses i det ljuset, snarare än som en feghet eller en uppmärksamhetsstrategi. En liten protest mot prestigeokratin inom mainstreamlitteraturen, där namnet och flest timmar i morgonsoffan vinner?