Det tar en dryg timme att läsa Hans Koppels nya roman och det suger i magen mest hela tiden. Normalkurvan för den nutidsurbana ­populärromanen komprimeras till en hastig dramatisk kick: från inledningens nolläge i rasande fart ned mot botten och sedan en vansinnig acceleration mot toppen.

Pseudonymen Hans Koppel debuterade förra året med sedeskildringen ”Vi i villa” – en brutal, pricksäker och rolig litania över den svenska medelklassens skick och fason. Den utmärkte sig i den allmänna röran av medelklassigt samtidskackel, radhusritualer och tisdagsbandy-med-grabbarna; utmärkte sig genom att den tycktes vara skriven av någon med en författares känsla för språkliga ­valörer, snarare än av någon mer sedvanlig dussinkrönikör eller nöjes­journalist.

Men ”Vi i villa” hade en manlig protagonist och den nutidsurbana populärromanens kärnpublik är kvinnlig.

Ergo: den nya romanen ­”Medicinen”. Som har ett kvinnligt ­berättarjag, verksamt inom den stockholmska mediesektor som så självklart har blivit huvudsaklig tummelplats för den här sortens romaner eftersom dess författare beklagligt nog följer devisen ”skriv om det du känner till”.

På baksidan beskrivs ”Medicinen” som ”traditionell chick-lit” och det tvivlar man inte ett ögonblick på.

Ensamstående tvåbarnsmamman Johanna arbetar som rese­redaktör på en damtidning där hon också vikarierar som hackkyckling och främsta villebråd för den ­sadistiska psykopat som är hennes chef. Säkert kan många branschnära läsare koppla samman fiktion och förebild.

Koppel renodlar i den nya romanen sin dystert biologistiska syn på samhällslivet. Var och en har sin bestämda plats i grottan och de mest brunbrända och hänsynslösa D-kuporna får sitta närmast elden. Sådana som Johanna får sitta i utkanten, i snålblåsten, vilket naturligtvis inte innebär att de håller sig för goda för att trakassera dem som sitter än längre ut.

Med denna biologism på bordet är det självklart att det enda sättet för Johanna att ”ta tag i sitt liv” är att käka personlighetsförändrande medicin. Då kan hon rycka upp sig, ta för sig, göra avtryck, göra sig sedd och så vidare, och till slut helt frigöra sig och bli en ny och framgångsrik medieprofil.

Den allra sista intrigdelen kommer lika oväntat som en regnskur på midsommar. Dess fullständiga förutsägbarhet och banalitet gör mig övertygad om att det är en ­parodi jag har läst.

En slutupp­görelse med en genre vars försåtliga frihets- och kvinnokampsteman bär fram en konservatism som skulle kunna få vilken gammal adelsherre som helst att ropa på omedelbar revolution och förnyelse.