Jag har hört talas om hur människor fastnat i åkattraktioner. Jag föreställer mig det som en ren mardröm: det höga nöjet tar inte slut, tornet eller hjulet eller karusellen bara fortsätter runt runt, vidunderlig utsikt blir panik.
En liknande känsla infinner sig när jag läser de första avsnitten av boken ”Global nedräkning”, när de tyska journalisterna Harald Schumann och Christiane Grefe skildrar hur finansiella värden virvlar, handelsvolymer sväller och strömmar, kommunikation och kapital kretsar jorden runt och globaliseringen löper vidare i en cirkulation som för länge sedan slitit sig ur ingenjörernas händer.
Det är inte roligt längre. Det är krisernas, kraschernas tid. Där 1990-talets bästsäljare ”Globaliseringsfällan” varnade för riskerna med en självgående världsekonomi, behandlar uppföljaren livet i de okontrollerbara krafternas grepp: nu är det ”globalisering till avgrunden”. Finansmarknaderna befinner sig i fritt fall, nationer och klasser kolliderar, till och med klimatet svänger mellan extrema ytterligheter.
Konceptet är detsamma, även om Schumanns förre medförfattare Hans-Peter Martin försvunnit in i EU-parlamentet och bytts ut mot kollegan Grefe: informationen flödar ohejdat, kongenialt med ämnet. Det formligen sprutar av faktauppgifter, varvade med personporträtt – här en kinesisk bonddotter som blivit produktionschef på en hifi-fabrik, där en tysk bankchef som just förlorat någon miljard och dragits inför rätta – och ögonblicksbilder från Davos, Heiligendamm och andra platser där eliterna träffas för att försöka ordna upp sin skapelse. ”Global nedräkning” är lika 2009 som ”Globaliseringsfällan” var 1997.
Men det här är också en bok som vill handla om allt. Den kastar sig mellan kreditderivat och smältande glaciärer, etanol och kinesiskt inflytande i Afrika, skatteparadis och fientlighet mot europeiska muslimer, sinande olja och krig om olja och bolåneboom och det mesta däremellan.
Ansatsen är hedervärd. Det är hög tid att förbinda kriserna, se deras samband och söka en huvudströmbrytare. Men till det slags globalrapportering som Schumann och Grefe hänger sig åt hör en typisk journalistisk teorilöshet. Den kan vara befriande – texten är lättare i steget, snabbare i blixtfotot än mycken akademisk globaliseringsanalys – men den snurrar liksom vidare av bara farten. Flimmer ersätter förklaringar.
Ta exempelvis USA:s enorma skuldsättning, lånebubblorna och de växande inkomstklyftorna i avancerade ekonomier. Det är tre problem som Schumann och Grefe behandlar var för sig, som i en katalog. Studerar man dem på djupet finner man hur obalanserna i världsekonomin staplats upp över vår mest fundamentala obalans: den mellan arbete och kapital. Sedan 1970-talet har reallönerna stagnerat – i USA rent av sjunkit – samtidigt som produktiviteten fortsatt sin färd mot stjärnorna. Arbetet betalas inte mer i lön, men spottar ständigt ur sig fler varor. Det krävs förvisso ingen större skolning i marxism eller annan teori för att förstå att det är ohållbart i längden: någon måste ju konsumera varorna, om de inte ska samla damm och spoliera profiter.
Hur har världskapitalismen hanterat denna klassiska motsägelse? Genom att använda övervinsterna till att blåsa upp jättelika lånebubblor. Amerikanska arbetare har inte fått höjd lön, men väl nya lån för att fortsätta konsumera i synnerhet varor från Europa, Kina och Sydöstasien. I tre decennier har den globala kapitalackumulationen hållits vid god vigör genom att USA pumpat in artificiell efterfrågan i systemet – substitut för reell folklig köpkraft – och på senare år genom att dela ut krediter även till sina mest kreditovärdiga proletärer. Det är den bubblan som nu briserat.
Kriserna måste kopplas ihop för att tas isär, och förhoppningsvis är arméer av intellektuella just nu sysselsatta med den uppgiften, men Schumann och Grefe stannar vid fakta. Somligt är briljant. De berättar den häpnadsväckande historien om hur den kinesiska staten reagerade på de tiotusentals strejkerna med att utarbeta en arbetsrätt, varpå General Electric, Microsoft, Dell och andra storföretag såg landets sötma försvinna, hotade med hävda investeringar och deklarerade att den planerade lagstiftningen skulle ”inverka negativt på Folkrepubliken Kinas konkurrenskraft”: den makulerades.
De träffar Vattenfalls styrelseordförande Lars Göran Josefsson och drar ner byxorna på Europas näst största utsläppsbov, beskriver hur Vattenfall saboterar tysk klimatpolitik genom sina kolkraftverk och punkterar myten om att koldioxiden kommer att filtreras bort och gömmas i marken. Det är en svensk världsskandal.
Men om man vill erbjuda något annat än ett snabbvarv i en kaotisk globalisering är jag rädd att man inte klarar sig utan teori, eller åtminstone en röd tråd. Det närmaste Schumann och Grefe kommer är devisen ”vi blir inte kvitt varandra”, hämtad från Bill Clinton. Vi sitter alla i samma havererade maskin. Vi har att göra med en mängd globala kriser, och själva denna mängd – tycks de vilja säga – är beviset på att vi måste göra något tillsammans.
Föga originellt framhåller Schumann och Grefe att politiken måste bli lika global som ekonomin; till det ”världssamhälle” som ska förhindra ett ”världskrig” hör såväl ett FN-parlament som Attacs aktivister och det goda samvetet hos George Clooney och andra. Men framför allt gäller det att skapa ett världssamhälle med EU som förebild. ”Hela världen borde bli mer som ert EU”, citeras återigen Bill Clinton.
Jag vet inte, men det känns som om vi kommer att sitta kvar här uppe rätt länge till om ingen kommer på en bättre lösning.