Första veckan i juni 2009 sågs ett lika enormt som märkligt uppsving i det japanska intresset för den tjeckiske komponisten Leos Janácek. Hans sent i livet skrivna ”Sinfonietta” (1926) sålde i 6 000 exemplar på cd bara denna vecka.
Jag saknar uppgifter om försäljningssiffrorna för resten av året. Men jag vet varför den relativt svåra tjecken plötsligt blev en nödvändighet att lyssna på för den bildade japanen.
Haruki Murakami.
Efter fem år och mycket hysch-hysch publicerades Murakamis senaste roman(er) ”1Q84” i slutet av maj 2009 i Japan och Janáceks orkesterverk återkommer som tema i denna omedelbara bästsäljare. Det gör också den roman som Murakami anspelar på i sin titel: George Orwells dystopiska klassiker ”1984”. Orwells roman har på sistone också sålt i tusental i Japan.
Med tanke på detta kan man föreställa sig omfattningen av försäljningen av ”1Q84” självt.
I den globala – läs: västerländska – litterära ordningen finns det bara plats för en stor, samtida författare samtidigt från varje region, bortsett från USA och England förstås.
Frankrike har till exempel sin Michel Houellebecq, Sverige har Stieg Larsson, Östeuropa har Mircea Cartarescu och Sydamerika Roberto Bolaño.
Jag hoppas min syrliga ton är tydlig.
Hur som helst har Japan sedan åtminstone ett decennium Haruki Murakami och man får säga att hans position är välförtjänt. Hans böcker är av den sort som inte nödvändigtvis rycker tag i hjärterötterna medan man läser, men som fastnar i hjärnbarken och gör sig påminda lång tid efteråt. Var han än publiceras får han snabbt en stor och trogen publik. I Sverige är han en av de där författarna vars böcker läses av människor som påstår sig inte ha tid att läsa böcker.
Bara det är en paradox som han säkert skulle uppskatta.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkommer i dag i svensk tolkning av den mångkunniga översättaren Vibeke Emond.
Förlagstexten på böckernas baksida upplyser om att detta är ”Haruki Murakamis största litterära satsning hittills”.
Det är det kanske. Omfångsmässigt. Men romanskrivande är inte poker – annat än möjligen i de billigare genrerna – och den som har nålat upp Murakami på sitt bröst och lärt sig lita på hans ton, riskerar att bli lite besviken.
Det hela handlar om något för den sentida romankonsten så alldagligt som två parallella berättelser, två människoöden, som alltmer kommer att löpa samman. Rent tekniskt är ”1Q84” alltså knappast något att yvas över.
Längs det ena spåret färdas en kvinna i 30-årsåldern som heter Aomame och bor i Tokyo. Hon arbetar som tränare, kiropraktor och lönnmördare. Inom ramen för den senare delen av yrkesbeskrivningen tar hon livet av hustrumisshandlare med hjälp av en välriktad stöt med en vässad syl genom nacken och in i hjärnan.
Aomame får av sin uppdragsgivare betinget att mörda ledaren för en märklig religiös sekt.
Det andra spåret handlar om en småtråkig, ensamstående lärare i matematik, tillika hobbyförfattare av opublicerade romaner, som bor i Tokyo och av sin redaktör får uppdraget att språkligt bearbeta ett lovande debutantverk. Debutanten är en 17-årig flicka som växt upp som dotter till ledaren för en märklig religiös sekt.
Så mycket mer vill jag inte säga om handlingen, ty detta är en berättelse man bör få upptäcka själv.
Bara under den timme det har tagit att skriva ovanstående, har Haruki Murakamis roman(er) fortsatt växa i mig. Han har den förmågan. Jag tror att hans största tillgång är att han är en av få nutida romanförfattare vars verk man verkligen känner behov att tala om, diskutera med andra läsare. Man vill sätta på spel hans märkliga röra av japansk och västerländsk kultur; hans alkemiska dekokter av nutida kvantfysik och uråldrig folktro.
Häri liknar han – intressant nog – den andre av Japans stora berättare: animemästaren Hayao Miyazaki, som på samma sätt använder gamla och nya västerländska myter, övertygelser och fiktioner för att bevattna de japanska shintoistiska och buddistiska åkrarna. Eller vice versa.
Låt mig bara ta ett diskret exempel på hur Murakami arbetar i ”1Q84”.
Berättelsen som författats av den 17-åriga rymlingen från en religiös sekt – i sig en återklang av Murakamis stora dokumentära verk från 1997 om sekten Aum Shinrikyo, ”Underground” – som litterärt bearbetas av den ena huvudpersonen Tengo, heter ”Luftpuppan”.
Det är en symbolistisk, metafysisk story om hur en urkraft som personifieras i little people verkar i världen genom utvalda, receptiva medier. Jag vill inte närmare gå in på hur Murakami har tänkt sig detta, men hoppas att saker och ting blir något mindre mjöliga i och med den tredje och sista volymen av berättelsen.
Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.
Det finns mycket mer att upptäcka och diskutera här. Gör det.