Om man har låtit sig förföras av någon av japanen Haruki Murakamis tidigare romaner – fyra har översatts förut - vet man att det är något lurt med inledningens naiva enkelhet.
Annars är det lätt att låta sig luras, kanske till och med bli lite otålig, när den något kantige berättaren, läraren K, på sitt lätt torftiga vis redogör för sitt möte med (och sin obesvarade kärlek till) den unga Sumire. Man vaggas så subtilt in i en strukturell, nästan stereotyp trygghet att det som kommer verkligen rycker undan mattan under ens fötter.
Har man emellertid det tjocka mästerverket "Fågeln som vrider upp världen", som kom på svenska förra året, i någorlunda färskt minne tror man sig kanske ha upprättat ett visst motstånd. Likväl sker det. Likväl faller man.
Murakami besitter de sista resterna av pur litterär magi i en avtrollad värld. Man förstår inte riktigt hur han gör det, hur han lyckas öppna de där gliporna i verkligheten så att den framstår som bara en av många möjliga. Och kanske den allra banalaste.
Men låt oss börja från början. Sumire blir kär. Hon är tjugotvå år, och då hon plötsligt träffas av den stora kärlekens blixt vänder hon sig självklart till sin ständige samtalspartner K. Ända sedan de pluggade litteratur tillsammans på universitetet har de fört ett pågående samtal där K har spelat det dämpande förnuftets roll och Sumire, författaren in spe, har fått spela ut sin borderline-personlighet till fullo, den manliga litteraturens favoritstereotyp. Problemet den här gången är att hennes livs kärlek visar sig vara en kvinna, den koreansk-japanska Myu. Sumire har tidigare inte haft en aning om att hon skulle ha några som helst lesbiska böjelser, och det kommer som en chock.
Men det är klart att det här är ett villospår. Den eventuella chockverkan som en homosexuell uppenbarelse skulle kunna ha, åtminstone i Japan, har ingenting med "Sputnikälsklings" verkliga chockverkan att göra. Den är och förblir metafysisk.
Inte heller det faktum att Sumire låter sig anställas av den betydligt äldre vinimportören Myu och genomgår en personlighetsförvandling som gör henne mycket mer kontrollerad är egentligen annat än förberedelse, ansats. Hon förlorar förmågan att skriva, får för första gången i sitt expansiva liv smaka på skrivkramp. Inte ens när Sumire faktiskt försvinner har vi kommit ända fram.
"Sputnikälskling", njutbart översatt av Vibeke Emond, handlar ytterst om klyftan inom varje människa - om skillnaden mellan vem man tror sig vara och hur man uppfattas, mellan vad man drömde om och vad man blev, mellan vem man borde vara och vem man är. Och om vad som skulle kunna hända om de här hälfterna plötsligt samexisterade, i två parallella universa som plötsligt hamnar alldeles intill varandra.
Det sker med så små medel. Det är en sådan smal, skör, tunn övergång mellan realism, metafysik och ren science fiction att det är uppenbart att de gränserna inte riktigt finns för Haruki Murakami. Att det inte finns någon objektiv verklighet står helt klart, men vad händer om det vore möjligt att överskrida också de subjektiva? Vad vore nästa steg?
Myu tar med Sumire på en affärsresa genom Europa. Sumire kämpar med sig själv och sitt begär till den femton år äldre kvinnan. Är det nu skillnaden mellan det inre och det yttre blir så stor att verkligheten faktiskt krackelerar? De reser genom de klassiska vinländerna, Italien, Frankrike, men så öppnar sig möjligheten att ta ledigt, och tillbringa helt fri tid på en grekisk ö nära Turkiets kust (antingen Symi eller en ren fantasiö).
Där får verkligheten nya former igen. En natt briserar Sumire, hon förmår inte längre dölja sitt vilda begär. Myu och Sumire kommer kanske varandra så nära att en ny spricka öppnar sig i den verklighet vi uppfattar som så självklar. Och kanske är det den sprickan Sumire smiter ut igenom. För nu försvinner hon. På riktigt.
De ständiga musikreferenserna i Murakamis romaner är inte det minsta slumpartade. De beskriver hans prosas flöde. Det är genuint musikaliska romaner - om "Fågeln som vrider upp världen" var en symfoni är "Sputnikälskling" snarast en stråkkvartett - och berättelsernas logik hör mer hemma i en musikalisk än en filosofisk diskurs. Och ändå är det så genuint filosofiska romaner. Ytterligare en paradox, kanske, eller snarare ett bevis för att skrivandets tänkande inte är samma sak som tänkandets skrivande? Haruki Murakami nedtecknar inte det på förhand tänkta, han låter den musikaliska rörelsen i skrivandet tänka åt honom. Och då blir det faktiskt nytt.
Läraren K:s termin har ännu inte börjat. Han har en vecka kvar när ett telefonsamtal når honom från en fjärran grekisk ö. Det är Myu som ringer. Han hör hennes röst och tror det är Sumire, men Sumire finns inte längre, hon är borta. K reser dit. Det är då det börjar. Och då det slutar.
Som få andra författare i samtiden lyckas Haruki Murakami luckra upp våra invanda föreställningar om hur verkligheten är beskaffad. Och han gör det inte genom abstrakta resonemang - även om dylika också har sin självklara plats i hans prosa - utan det är de konkreta manifestationerna, de högst fysiska uppenbarelserna, epifanierna, som gör att det går rakt in under huden.
Jag tänker mig Murakamis universum ungefär som området kring nordpolen. Det ser ut som ett heltäckande istäcke, men hela tiden hör vi de lösryckta isflaken med ett djupt, dovt läte skava mot varandra. Det är som jordens egen mörka sång. Allt har vi ännu inte avslöjat.