Den japanska kultförfattaren Haruki Murakami har alltid hävdat att han är en alldaglig människa. Han växte upp i en ordinär stad i en ordinär familj och blev en man som ägnar en stor del av sitt liv åt triviala saker.
Detta är givetvis ett understatement.
Förutom att Murakami hör till världens just nu bästa författare så har han en vilopuls som ligger på femtio slag i minuten. Springer han fort en halvtimme går den upp till sjuttio, och vid maximal ansträngning kan den hamna på 100. Denna abnorma fysiska avvikelse beror på att Murakami ägnar lika mycket tid åt att löpa som att skriva. Han springer i runda tal sex mil i veckan. Det blir över tre hundra mil om året. Lägg till detta att han sprungit över tjugo maratonlopp, tävlat i uthållighetssporten triathlon och samlar på vinylskivor – ja, då blir ordinär ett ord som passar ganska dåligt i sammanhanget.
Nu har Murakami skrivit en bok om sitt liv som maratonlöpare. ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” heter den och handlar i korta ordalag om en besatt människa som hängt upp hela sitt neurotiska liv kring dagens löpsträcka. Här får vi möta en alienerad man som kallar sin kropp för ”djuret” eller ”maskinen”, som mäter och utvärderar varje veckas löpresultat och som ser sina muskler malas ner i köttkvarnar när andan tryter.
Det är helt i sin ordning att ställa sig frågan varför man, ja, varför någon alls, ska läsa en galen japans reflektioner över löpning. Svaret är desto enklare. För att Haruki Murakami verkligen är en av världens just nu bästa författare – och för att hans tankar kring löpning också är tankar om skrivandet och livet.
Jag behöver inte hyckla om att jag sträckläste boken och fick rysningar av obehag när Murakami beskrev långdistanslöpningens fasor. Smärtan i musklerna, uttorkningen, den djävulusiska plåga varje nytt kliv åsamkar. Bara en exceptionellt viljestark människa kan uthärda detta. Men jag rördes också i djupet när Murakami drog paralleller med sitt författarskap. Hans syn på skrivandet ligger så långt borta från den västerländska romantiken man kan tänka sig. I stället för inspiration – ett ord som över huvud taget inte tycks existera i hans ordförrråd – lyfter han fram koncentrationsförmåga och uthållighet. Att skriva en roman på fem hundra sidor med komplicerad intrig kräver en idrottares seghet. Målmedvetenheten som måste till är av samma slag som den löparen ansamlar inför ett lopp. Det kan förefalla självklart, ändå tror jag inte att jag fattat det förut.
Med risk för att utmåla Haruki Murakami som ett slags joggande new age-guru så kan man kanske säga att hans tankar kring maratonlöpning och romanskrivande berör det kreativa skapandet över lag. Så som det funkar när man skriver funkar det med allt annat också. Jag ger inte mycket för guruer men Haruki Murakami tror jag på till hundra procent. De noveller han skrev när han rökte sextio cigarretter om dagen och drev en jazzbar i Tokyo är inte hälften så bra som de långa, meandriska romaner han har skapat efter det att han blivit fanatisk maratonlöpare och inbitet hälsofreak. Hans litteratur håller solklar Nobelprisklass och han blir bara bättre med åren.
Så vågar Murakami också prata om döden, eller åtminstone om åldrandet. Hans öppenhet vad gäller livets oundvikliga faktum är ovanlig. Ska man fortsätta göra bra ifrån sig efter en viss ålder – som författare, människa och i livet – måste man anstränga sig. Bra saker kommer aldrig gratis. Men ansträngningen är en del av själva målet och lycka är inte ett ord Haruki Murakami använder så ofta. Och det är kanske därför jag älskar honom så mycket.
Jag känner igen mig i hans totala förnekande av den meningslösa njutningen. Ni vet, den som livsstilsmagasinen lägger hyllmeter på att saluföra med floskler som ”unna dig att njuta”. Murakami, han njuter minsann inte. Han springer. Möjligen kan han känna en viss avslappning eller behaglig domning efter ett långt löplopp, men det är också allt. Och jag, jag känner verkligen igen mig i beskrivningen av den tillfredsställelse som i stället kommer av att ha ansträngt sig, efter att ha fullgjort sin kvot. Antingen får man skylla på Luther eller så talar Murakami om något som helt fallit i glömska i väst: Glädjen i att arbeta. Lyckan i att nå sina mål.
Jag förstår om det kan verka konstigt att rekommendera en bok som handlar om långdistanslöpning. Dessutom av en japan som skriver romaner som räknas till den absoluta, litterära eliten. Men Haruki Murakamis bok om löpning rekommenderar jag verkligen till alla. Författare, joggare eller människor som aldrig lyft ett sportsligt handtag i hela sitt liv. Det må vara livsvisdom eller inte, men det är en jävligt intressant bok.