Männen härskar inte bara i verkligheten, även bland monster och övernaturliga varelser brer patriarkatet ut sig. Förutom att zombier, mumier, varulvar och vampyrer äter hjärnor och suger blod är de notoriskt usla på att släppa fram kvinnor. Zombien har oftast en ruttnande penis mellan sina ben och i filmer och böcker är den traditionella vampyren och varulven av manligt kön. Inte ens Döden är jämställd, liemannen är – naturligtvis – en man.

Men en grupp fortsätter envist att göra motstånd: häxorna. Vårens succébok ”Cirkeln”, recenserad i DN den 11 april 2011, ruskade liv i häxorna och i höst kommer flera böcker på temat. Kvinnodominansen är så total i flera av säsongens böcker att den sipprar ner även till bikaraktärerna. I Jo Salmsons bokserie ”Häxfolket” är arméns härförare en kvinna och i Lene Kaaberbøls ”Vildhäxa – Eldprovet” har två av huvudpersonerna ensamstående mammor, och repliker som ”Isa skulle lära mig allt som min pappa inte kan lära mig därför att han är man” känns fullständigt naturliga.

Häxans förankring i verkligheten ger näring åt dess litteratur. Det finns kvinnor inom new age-sfären som kallar sig häxor än i dag. Genom historien har de provocerat till exempel genom att ignorera utseendeideal – den klassiska häxan har tovigt hår, vårta på näsan och bylsiga långa klänningar – men nu för tiden ser häxan annorlunda ut. I film och litteratur är de ofta snygga tonårstjejer vilket gör att häxan som feministisk provokation delvis desarmerats. Men hon är inte ensam om att förändras. Skräcktraditionalisterna har tuffa tider, twilightvampyrerna traskar omkring i dagsljus (hmpf!) medan dagens zombier ofta kan springa och prata, de har precis som häxorna genomgått en modern makeover. Med undantag för Ewa Christina Johanssons ”Far och flyg”, där häxan har hög spetsig hatt, kvast, katt och kaffekanna, saknas de traditionella häxattributen i de nya böckerna.

I Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs hyllade ungdomsbok ”Cirkeln” fungerar häxorna snarare som ett slags superhjältar som bland annat kan göra sig osynliga och styra omgivningen med tankekraft. Precis som i Lene Kaaberbøls ”Vildhäxa – Eldprovet” rör de sig i en modern miljö. Kaaberbøls häxa, 12-åriga Clara Ask, sitter i telefonkö, ”Din plats i kön är nummer … sju”, och slukar hämtpizza med extra ost. Även häxmostern som lär upp Clara Ask har en vattentoalett och bor i ett vanligt hus, när hon gör en mystisk brygd innehåller den välsmakande örter i stället för paddgift och snokspott.

I stället för att snickra ihop en främmande fantasykuliss hämtar Lene Kaaberbøl läsaren i vardagen och tar med henne till en värld där onda häxor med vingar och gula ögon flyger genom en ogenomtränglig dimma, där man färdas längs vildvägarna genom en uråldrig skog med svarta krokiga träd. Lene Kaaberbøl lyckas väl med att skildra 2000-talets häxa. Ständigt återkopplar hon till samtiden, ”Ingången till grottan var ett hål i marken, inte mycket större än fönstren i cykelkällaren hemma”, utan att mystiken går förlorad. Lene Kaaberbøl har öst ur sig lyckade fantasyböcker, bland annat ligger hon bakom den spännande bokserien ”Skämmerskans dotter” och även ”Vildhäxa – Eldprovet” kommer att följas av fler delar. Baksidestextens lökiga utrop ”Nordens fantasydrottning!” stämmer väl.

Jo Salmson rör sig i en mer traditionell medeltidsliknande fantasymiljö, men där annan fantasy ofta är tjock och mastig – det behövs utrymme för att bygga upp främmande världar – är Salmsons berättelser skrivna för nybörjarläsarna, med korta meningar och stor stil. Lyckligtvis förmår Jo Salmson, pseudonym för Catharina Wrååk, behålla den episka känslan trots att böckerna är tunna. Häxfolket är hennes tredje bokserie efter Alamandrarnas återkomst och Tam – Drakriddare och det är hennes mest lyckade. Tidigare har hon stundtals hasat runt bland fantasyns klichéer utan att tillföra tillräckligt mycket eget, men med Häxfolket lyckas hon överraska med enkla medel. Historien berättas ur ”de ondas” perspektiv, vilket man förstår först en bit in i serien. Sol har rövats bort från det mystiska Häxfolket, människorna tog deras barn som krigsbyte, men Sol har fäst sig vid sina kidnappare och hör inte hemma någonstans. Kan hon ens lita på sina egna vänner? Jo Salmson håller ett högt tempo, med många oväntade vändningar och tappar sällan spänningen. Tre delar har hunnit komma ut, ”Magiska krafter” är den senaste, och håller hon kvaliteten uppe i kommande böcker kommer Häxfolket att bli en succé.

Ewa Christina Johanssons ”Far och flyg” och Marcus Sedgwicks ”Häxerier och hemskheter” ingår i bokserierna Axels monsterslakt respektive Korpmysterierna. Tidigare har de betat av traditionella monster som mumier och vampyrer och nu har turen kommit till häxorna. Ett mekaniskt tillvägagångssätt som märks på böckerna. ”Flyg och far” är en blek bruksbok som är förvillande lik andra monsterböcker, medan ”Häxerier och hemskheter” är skriven utifrån en korps perspektiv, en häxa förklädd till spågumma gör livet surt för den Addamsliknande familjen där korpen Edgar ingår. Här finns ett fantasifullt bildspråk, någon är irriterande som en ”apa som har fått en trumpet”, men intrigen är spretig och svår att hänga med i och delar av översättningen har brister: ”Jag flög en sväng runt borgen för att försöka klara tankarna.”

Häxböckerna är ingen tillfällig trend. ”Cirkeln”, ”Häxfolket” och ”Vildhäxa” följs alla av fler delar och Martin Olczaks och Anna Sandlers bokserie ”Jakten på Jack” som annonserats stort i bussar och tunnelbanor i sommar, kommer att utökas med en häxbok våren 2012. Så även om det mesta är som vanligt i verkligheten går mansväldet mot sin undergång i den övernaturliga världen.