”Bortom världen utanför” ger mig andnöd. Det här är en fiktion som stundtals blir kväljande realistisk. Jag försätts i klaustrofobiska situationer som påminner om mig om den vansinnige österrikiske mannen som grymt förgrep sig på och förödde sin dotter genom att spärra in henne i källaren. Eller så kommer Knutbysekten i mina tankar. Båda berättelser ur livet långt mer otroliga än någon dikt. Fast Hedvig Anderssons bok vänder förhållandet, här är allt osannolikt trots sina realistiska förtecken. Barn som behandlas så här skulle aldrig komma ut med förståndet i behåll.
Hedvig Anderssons bok handlar om Karin som tar till den yttersta av utvägar för att fly sitt drogmissbruk. I panik söker hon sig till en isolerad religiös sekt i skogen och går därmed från en kränkning till en annan. Med sig ut i skogen tar hon sonen Gabriel som har att vänja sig vid ett liv utan kompisar, lekar, internet och normal skolgång.
Under sekttiden föder Karin också flera barn, men när den förstfödda dottern dör måste Karin sona sin ”skuld” genom att skära ut sin tunga och, än viktigare, offra sin andra nyfödda dotter till sekten. Flickan isoleras, i mörker och tystnad ska hon småningom ge de heliga männen ”renhet” och ”sanning”. In i barnet Saras kalla ensamhet träder dock brodern Gabriel med talet och ljuset. Enligt sekten går hon då förlorad.
Det här är bara en liten del av Hedvig Anderssons täta och koncentrerade berättelse om mental, fysisk och andlig ofrihet. En ”religiös” extremism med framför allt manliga förtecken. Också de ”rena” begår de vidrigaste övergrepp. Inte minst sexuella. ”Bortom världen utanför” hör till de texter jag helst inte vill läsa men samtidigt inte kan slita mig ifrån. Naturligtvis handlar det om litterär kvalitet.
Ofrihet har så många förtecken. Men också ur ett helt omöjligt läge växer motstånd. Protesten lyser upp skildringen som en fyr i dimma. Någonstans där borta i ljuset finns en möjlighet. Med boken i handen minns jag vad författaren Pär Rådström en gång myntade: ”Vi ska inte ge barn någonting att tro på utan en solid grund till tvivel.”
Den slutsatsen ger också Hedvig Anderssons berörande historia; behovet av det livsviktiga och ifrågasättande tvivlet. Det tvivel som må utgöra garanti för att en saga som ”Bortom världen utanför” aldrig någonsin må bli verklighet.