Helena Granström är inte riktigt som andra. I ett litteraturklimat där romanen är den självklara formen för en debuterande författare introducerade hon häromåret sig själv med en lyrisk-filosofisk essä. Anspråksfullt? Visst. Och då har man ännu inte begrundat essäns cerebrala tonläge. ”Ur motsägelsen uppstår civilisationen, och motsägelsen uppstår med den”, löd inledningsraden. När framträdde en ny svensk författare senast med ett sådant självförtroende?
”Alltings mått” var en vilt krängande bok där Protagoras berömda sats ställdes på huvudet. I stället för att vara alltings mått framstod människan hos Granström som mätt och vägd i en civilisationsprocess som fjärmar naturen från människan och människan från människan. Det har sagts förr och bättre i den kulturfilosofiska tradition Granströms bok sprungit fram ur. Men det var något speciellt med det furiösa anslaget. Här skrev uppenbarligen någon som kommit fram till att litteraturen inte är någon tebjudning.
Mätandet är ett tema som återkommer i Granströms nya bok, ”Osäkerhetsrelationen”, som har fått den likaledes otippade genrebestämningen ”versroman”. Fast denna gång har de svepande historiefilosofiska anspråken tonats ned.
I stället handlar det mycket konkret om den moderna fysikens framväxt och frågor i 1900-talets början. ”Osäkerhetsrelationen” är ett teorem som lanserades av Werner Heisenberg 1927 och den utgör en av hörnstenarna i kvantmekaniken. Och mycket riktigt är det Heisenberg och hans trätobröder Albert Einstein, Niels Bohr med flera som befolkar Granströms bok, låt vara hjälpligt dolda bakom versaler som E och B, N och S.
Granström är uppenbarligen djupt fascinerad av kvantfysikens problemkomplex. Som doktorand i matematisk fysik har hon också goda kunskaper i ämnet. Ändå äger ”Osäkerhetsrelationen” rum i gränslandet mellan vetenskap och poesi:
Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.
Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup.
I centrum av Granströms dikt står ett språk- och vetenskapskritiskt problem: hur kan den moderna fysikens paradoxala resultat gestaltas språkligt? Hennes svar på frågan framgår av den form hon valt för sin bok, det vill säga det poetiska uttrycket. Där är hon i gott sällskap. Niels Bohr var exempelvis inne på att fysikens språk nödtvunget närmade sig diktkonsten.
Att se poesin som en fortsättning på fysiken med andra medel kan säkert vara stimulerande för en fysiker. Men mig lämnar Granströms partikelpoesi oberörd. Vad man möter i ”Osäkerhetsrelationen” är mest en melankolisk herrklubb som ältar sina frågor i det evinnerliga. Det är misstänkt likt en tebjudning.