Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Helena Öberg och Kristin Lidström: ”Din tur, Adrian”

Helena Öberg och Kristin Lidströms Augustprisnominerade bildberättelse ”Din tur, Adrian” gestaltar den utsatthet och det utanförskap som drabbar barn som inte håller jämna steg med klassen.
Helena Öberg och Kristin Lidströms Augustprisnominerade bildberättelse ”Din tur, Adrian” gestaltar den utsatthet och det utanförskap som drabbar barn som inte håller jämna steg med klassen.

Bildberättande. Myllrande rik värld för alla sinnen.

grafisk roman.

Helena Öberg och Kristin Lidström
”Din tur, Adrian”
Bokförlaget Mirando

”Hur svårt kan det vara?” Det måste vara en av världens absolut dummaste frågor. Bara en människa utan inlevelseförmåga kan ställa den, om den inte är avsedd som elakhet förstås.

Men där Adrian sitter, inringad i ett svart fält av hopplös blyerts, är det bara uppgivenhet runt honom. ”Fattar du trögt eller? Suck.”

”Hur svårt kan det vara?” Det är klasskamraterna som väntar på att han ska svara. Det är tio serierutor sedan läraren sa: ”Din tur, Adrian”.

Alltså i två uppslag har det varit Adrians tur.

”Kom igen” säger klasskamraten i bänken intill. ”Det står ju i boken”. Men bokstäverna blir inget när han tittar på dem. Det är så tyst. En klasskamrat väger på stolen. Adrians huvud är fullt av bomull. Klasskamratens stol faller i golvet. Ingen gör något. Alla väntar på Adrian. Adrians händer ligger stilla i knät. Någons öron försöker höra om det kommer något svar. Ingenting. Under bänken korsas Adrians fötter. Blyerts överallt. Tyst.

”Hur svårt kan det vara?” Tiden har stannat.

I nästa uppslag är vi ute ur klassrummet. Tre transparenta gula fält av solsken lyser över skolgården. Bruna tuschkamrater spelar fotboll, i bakgrunden beiga kala tuschträd. Adrian står på en hög grön tuschstol med samma stumma sorgsna ansikte som i klassrummet. Han är fortfarande i blyerts och hans mössa är sönderriven i två delar.

Helena Öberg och Kristin Lidströms Augustprisnominerade bildberättelse ”Din tur Adrian” gestaltar effektivt och gripande den utsatthet och det utanförskap som drabbar så många barn som inte håller jämna steg med klassen. Adrian är dyslektiker och mobbad. Hans ensamma liv är både lekfullt och färgglatt och blyertssvårt. Bildberättandet är kongenialt med berättelsen.

Den som har svårt att läsa bokstäver har inget handikapp när den läser den här boken, men den som inte kan läsa bilder så bra får däremot bereda sig på att lägga ner lite mer tid och titta väldigt noga för att hänga med. Och det är det värt, för bilderna är både konstverk och berättelse. Den som tar sig tiden att läsa noga blir rikt belönad.

Öberg-Lidström arbetar konsekvent med berättelsens kontraster både i bild och handling. Mot klassrummets uppgivenhet står Adrians glada kropp, som leker och går balansgång, gungar och tar plats i världen med hela sig. Mot klassrummets visuella värld av böcker och kartor, en värld som måste läsas som text, står en myllrande rik stad som kan erövras med alla sinnen. Trappor, staket, hustak, stenläggningar... överallt textur, ytor och linjer att läsa med den rika läsförmåga som omfattar så mycket mer än att utvinna ljud ur bokstäver, en läskunnighet som omfattar kroppen och den visuella fantasin. Adrians liv och värld är fullt av mening och fullt av betydelser att utvinna.

Men själva läsandet av bokstäver i böcker fungerar inte och i skolan är just det kunnandet livsavgörande. Man behöver inte vara empatiskt geni för att få en stor klump i magen när man ser alla allvarliga miner och nedslagna blickar i klassrumsscenerna när Adrian ska få hjälp att läsa. Stumma bildsidor, där alla utom Adrian tycks ingå i samma scenario, samma klubb av gemenskap.

”Hur svårt kan det vara?” När det är svårt kan det vara hur svårt som helst.

Den iskalla erfarenhet som boken skildrar är inte unik för dyslektiker. I ett upprop i juni skriver hovsångaren Malena Ernman, komikern Måns Möller, komiker, Rädda Barnens Charlotta Sterky med flera om hur skolan måste välkomna den olikhet man möter och om de djupa konsekvenser som följer av upplevelsen av meningslöshet för de många barn som inte håller jämna steg med klassen. De beskriver ett haveri där ”våra barn går sönder och vi familjer med dem ... barn som redan innan de hunnit gå ut lågstadiet ger upp och inte ser meningen med vare sig skolan eller livet. Barn som blir stämplade som omöjliga fall och antingen straffar ut sig själva genom att förstöra för hela klassen, eller drabbas av utbrändhet och slutar att gå till skolan över huvudtaget” (SVT opinion 17 juni 2015).

”Din tur, Adrian” är en berättelse om dyslexi och utfrysning, men ännu mer en berättelse om vad vi ska ha läsningen till: att skapa mening. I Adrians liv skapas ny mening när Hejdi dyker upp, en stor rufsig hund som blir hans följeslagare överallt, och som till slut leder honom till en mening med att kunna läsa.