I begynnelsen var ordet. Eller om det var väte och helium. I vilket fall har det redan börjat och vi människor kommer allt senare till världen och ordet och dikten.
I boken ”Nykomlingarna” från 1992 skrev Erik Beckman: ”Inte jag (utesluten), inte du (okänd), inte han (säkert en skojare) eller hon (är hon seriös?) men någon måste skriva en ny början.”
Helena Österlunds debutdiktsamling ”Ordet och färgerna” är en sådan nykomling som skriver en förhållandevis ny början. Så här inleds dikten:
Det började med snö
Det var snö
Jag var inte snö
Jag var i snö
Vad är det för nytt med det?! hojtar ni, som inte har läst hela boken och tycker att ”snö” och ”jag” och ”början” är hur simpla och vanliga poesiord som helst. Jo, men sen fortsätter det etthundrasextioåtta sidor till, och efter ett tag börjar orden svälla.
Dikten expanderar ur det lilla och jag tänker på några fina rader som jag läste på Wikipedia för ett tag sedan, angående Big Bang-teorin: ”Ett vanligt missförstånd rörande Big Bang är att teorin beskriver en explosion i likhet med en bomb. Skillnaden mellan expansionen som Big Bang-teorin beskriver och en vanlig expansion är att den vanliga expansionen sker i ett befintligt rum medan universums expansion är en expansion av själva rummet i sig självt.”
Helena Österlunds debutbok är ingen bomb. Den är ganska snäll och läsvänlig och börjar som sagt med snö. Men den lyckas med det ofantligt svåra att göra en ”expansion av själva rummet i sig självt”. På vilket sätt ”Ordet och färgerna” uppnår detta förstår man förstås bäst genom att läsa boken. Jag ska ändå tillhandahålla några korta ansatser:
Vertikalitet. I en tid när nästan all poesi breder ut sig horisontellt och skapar rum för flera olika stämmor väljer Österlund att skriva i höga, smala, fallande spalter. Retoriska upprepningar i en starkt stiliserad form ger en dikt som närmar sig ramsan, monologen, bönen eller besvärjelsen. Det var länge sedan jag läste så mycket ”röst” i en dikt. Då menar jag inte ett Bruno K. Öijerskt rockstjärnepatos, utan bara att Österlunds poesi hämtar kraft ur den muntliga retoriken.
Envishet. Man måste skriva ”snö” ganska många gånger för att ordet ska ryckas loss ur sitt fäste. Det vet Helena Österlund. Hon skriver ”jag”, ”snö”, ”vit”, ”svart”, ”korp”, ”varg”, ”blod” – och ett tiotal ord till – så många gånger att de till slut virvlar upp en värld av känslor, motsättningar och komplexitet. Genom hela diktsamlingen finns en fokusering som håller blicken fastspänd. Man får inte släppa. Inte be om ursäkt. Orka bära till sista sidan. I det avseendet är Österlund en mogen nykomling.
System. Jag tänker på Inger Christensens systemdiktning när jag läser ”Ordet och färgerna”. På att överdriven upprepning kan ersätta ett annat slags mångfald. Att stränga system kan generera frihet. Det är förstås inte någon ny tanke, men någon måste skriva en ny början.