Jag lovar, ja, jag svär på att denna bok aldrig skulle få en svensk förläggare om den kom som ett anonymt manus till ett förlag. Bristen på tydlighet, markkontakt och ärende skulle vara alltför svårsmält i denna del av Europa. Och graden av högstämdhet, litteraritet, pretentiös subtilitet alltför repellerande. Däremot skulle den bombsäkert kvalificera sig i ett franskt blindtest, och komma ut på Gallimard eller något motsvarande förlag med rött band på magen.

Det är intressant och förrädiskt att det fortfarande finns så djup­gående kulturella skillnader i Europa trots att det numera går att känna sig lika hemma vid Seine som vid Klarälven.

"Intressant" förresten. Det är ett riktigt fult ord för författaren, filosofen och litteraturprofessorn Hélène Cixous.

Under en period i slutet av 80-talet gick jag på hennes lördags­seminarier på École polytech­nique i Paris, och förstod att lit­te­ratur­­­seminarier också kunde vara magnifika föreställningar.

 Hon var då en av de tongivande poststrukturalistiska feministteoretikerna tillsammans med Julia Kristeva och Luce Irigaray. Hélène Cixous gjorde på ungefär samma sätt som Jacques Derrida, som hade onsdagsseminarier på École Normale; hon dekonstruerade texter.

Hon gick in i texterna på deras egna villkor och plockade isär beståndsdelarna för att undersöka dem. Det var en spännande och intellektuellt uppfordrande metod.

Distansen till texterna fanns inte, eller uppfattades inte, den uppstod först i ett mycket sent skede av analysen. Derrida höll under samma tid på med ett projekt där han undersökte hur den filosofiska traditionen från grekerna ledde raka vägen till nazismen.

Hélène Cixous arbetade med den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den brasilianska författaren Clarice Lispector, med Thomas Bernhard, Maurice Blanchot med flera.

Seminarierna började klockan nio på morgonen, men Hélène var på plats minst en timma i förväg. Hon plockade skräp, om det hade förekommit något skräpigt kvällen innan. Hon ville att lokalen på ett maximalt bra sätt skulle kunna ta emot det som skulle sägas och hända under seminariet.

Om hon hade kommit sent och mötts av något tråkigt, apelsinskal eller gamla kaffemuggar till exempel, hade hon blivit ur slag och inte kunnat fungera. Därför kom hon tidigt och kunde ta emot oss alla med värme. Lite konstig värme, men ändå.

Hon var alltid sensationellt vacker. Kortklippt i långbyxor och med välskräddade crèmefärgade sidenblusar med underbart fall. Salen fylldes efter hand av kvinnor och en annan ung man. Deltagarna gömde undan korgar med kaffe och lunchsmörgåsar eftersom seminarierna slutade först vid fyratiden på eftermiddagen och man helst inte skulle bryta stämningen ­under dagen genom att gå ut.

Cixous tog emot som en artig och belevad värdinna, konverserade, skrattade lätt och drog sig vid nio ner mot podiet där hon elegant slog sig ner, androgyn och gäckande.

Snabbt rycktes man in i hennes arbete, utan pedagogiska introduktioner. Jag hade aldrig uppfattningen att hon vinnlade sig om att vara begriplig eller tydlig. Om man inte hade intellektuella förutsättningar att ta till sig det hon sa kunde man lika gärna stanna hemma.

Ibland presenterade studenter arbeten som hon vägledde, och jag minns hennes sätt att ge repliker på dem.

Ordet intressant – vilket är det vanligaste positiva bedömningsordet på svenska seminarier – skulle varit en platthet i denna sal. Jag minns aldrig att hon ­använde det, och tror att hon viftade bort det om det ­förekom.

Nej, om hon berömde arbeten var de aldrig intressanta, de var i stället vackra, ”beau”, och det kunde gälla tankegångar, vackert vindlande, eller språk, vackert formulerat.

Som kritik av vetenskapliga arbeten kändes det från min svenska brukshorisont väldigt kontinentalt. Och lite oseriöst, det medger jag.

Mitt starkaste minne från den här tiden var ett seminarium om Clarice Lispector, som på senare år blivit översatt även till svenska. Hon hade skrivit en rad om att hon var fattig: "Jag är fattig, mycket fattig. Jag äger bara min kropp och min själ."

Min svenska bänkkamrat och jag knuffade på varandra och sa – något om att det där, det gäller väl oss alla. Hon bad om ordet och sa något av detta högt i salen.

Då blev Hélène Cixous rasande. Ansiktet förvreds och hon väste att det var "horreur", verklig "horreur", och hur kunde man missuppfatta Lispector på det viset.

Vi, alla vi, hade säkert någon, någon moster eller vad som helst, men hon Clarice, hon var ensam, verkligt ensam. Det var en skymf mot henne att över huvud taget jämföra sig med henne och hennes ensamhet.

Plötsligt ramlade poletten ner för mig. Jag förstod i det ögonblicket vad jag under mina år i Frankrike inte hade begripit. I Sverige, i den självklarhet och den kontext jag själv levde var ett tecken på god konst och litteratur en känsla av delaktighet.

Längst in och djupast ner delar vi alla livsvillkoren, längst in finns det en jämlikhet, en existentiell gemenskap och när det kommer till kritan sitter vi alla i samma båt. Men här i denna frans­ka kontext var det precis tvärtom.

Här gällde utvaldhet som ett ­avgörande tecken på konsten och konstnären. Intellektuell utvaldhet, ­estetisk utvaldhet. Den sköna tanken, den sanna tanken, den gudomliga tanken. Tala om ensam. Här är det konstnären och Gud. Högt, högt ovanför oss andra.

Så tydligt blev det att min konstsyn, säkert grundad under decennier av arbetarrörelse och demokrati, ville säga att god konst förenar människor, den talar om våra gemensamma livsvillkor. Hennes konstsyn sa precis tvärtom. Den skiljer elit från massa, konstnären från folket.

Jag tycker förstås att min är bättre, att hennes är högmodig och överspänd, men samtidigt ser jag, om jag nu ska tro att jag delar min med de flesta i det här landet, vad denna egalitära syn på konst och kultur har fört oss.

En kraftig nedmontering och en sådan brist på känsla för kvalitet att ordet inte ens finns med i kulturutredningen. Att i stället, hur osympatiskt det än verkar, tala från en position av ­utvaldhet och elitism kan skapa respekt och kräva beskydd.

Kerstin Munck, som översatt den här boken ”Dedans” (”Inuti”) från 1969, och som också skrivit ett bra förord, var med bland seminariedeltagarna och har länge följt Cixous arbete.

Hon har tillsammans med Sara Gordan följsamt och vackert översatt denna lilla bok, som är Hélène Cixous skönlitterära debut efter avhandlingen om James Joyce, och som hon fick Medicipriset för. Det är fyrtio år sedan den kom på franska, och det är roligt att den ges ut.

Det har hänt mycket med litterära maner sedan dess, den kan kännas lite påfrestande i sin självbespeglande språkhögtidlighet, men samtidigt är den betagande. Det är en far, som dör, och en mor, en bror och en syster i Algeriet. Systern gör en text.

Man ska läsa sakta, och lyssna.