Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Helle Helle: ”Om du vill”

Foto: Sacha Maric

Perfekt gehör. Smått hisnande och beroendeframkallande läsning.

Roman

Helle Helle

”Om du vill”

Översättning Ninni Holmqvist

Norstedts

Foto: Uppenbarligen är Danmarks skogar djupare och farligare än vi hittills anat. I ett skogsparti någonstans på Jylland springer två medelålders joggare, en man och en kvinna, på varandra. Båda är vilse och inne bland de höstliga träden faller mörkret snabbt. Hans mobil är urladdad, hon har ingen täckning. Hur ska de någonsin hitta hem? Lösningen är att tillbringa natten i ett vindskydd.

Så börjar den danska författaren Helle Helles senaste roman. Trevande och smått absurdistiskt. Karaktärerna till en början anonyma och konturlösa – han är datatekniker, en enstöring utan större social intelligens. Fast skenet kan bedra. Möjligen är han egentligen författare, för upptakten i vindskyddet – som berättas av honom i första person – övergår snart i en berättelse om henne i tredje person. Möjligen är det han som skriver den.

Helle Helle slog igenom med romanen ”Rödby-Puttgarden” för ett drygt decennium sen. Hennes specialitet är att ta allt det som dagligen ältas – kärnfamiljer och plastbarn, tröstätande och konsumtion, klass och kön – plocka isär det och blåsa bort såväl klyschor som förnumstiga sanningar. När bitarna sen varsamt fogas samman på nytt skimrar de som om inget av detta någonsin gestaltats förut. Till och med medelklassens förbannade livspussel framstår i Helles tolkning som ett outforskat och därför fascinerande fenomen.

På danska heter den aktuella romanen ”Hvis det er”, vilket på svenska blivit det schlagersentimentala ”Om du vill”. Men originaltiteln anger vad för slags berättelse det är fråga om. Ett slags hypotetisk biografi – om en kvinna vars namn vi aldrig får veta (bortsett från att hon själv säger sig ”nästan” heta ”Vejmand” i efternamn). Som hos Modiano är hon till hälften bortvänd. En stilla, tidigt resignerad observatör av sin egen tillvaro. Hon bor i kollektiv på landsbygden och tar tillfälliga jobb i vårdsektorn. Andra människor registrerar hon med en blandning av längtan och misstro. De andra verkar ofta ha knäckt något slags kod – för det sociala samspelet i synnerhet och själva livet i allmänhet.

Själv är hon inte bra på koder, vilket blir uppenbart när hon så småningom flyttar in hos ungdomskärleken Christian. Han är arvtagare till en tjusig möbelbutik och representerar allt som dittills varit utom räckhåll. Smak, bildning, gamla pengar. När de handlar mat tillsammans och fyller bilens bagageutrymme med inköpen har han ”ett särskilt sätt att arrangera påsarna”. Relationen dem emellan är på en gång lycklig och full av revor. Hon blir lätt irriterad, men vet inte riktigt varför. I en suverän scen skänker han henne en klockradio i julklapp. Det gör henne så rasande att hon inte kan sova:

”… till slut steg hon upp, gick in i vardagsrummet och skrev Du kunde ha gett mig en parfym, för helvete, på ett gammalt kuvert. Hon tog en whisky. Hon skrynklade ihop kuvertet. Det var trots allt mer invecklat än så.”

Dramat blir aldrig mycket större än så. Ändå är det smått hisnande att läsa Helle Helle. Frågan är om någon annan samtida skandinavisk författare har lika perfekt gehör. För musikaliteten i en berättelse. För den där svåra balansen mellan det blott antydda och de kärleksfullt avlästa detaljerna. Beroendeframkallande är det hur som helst.