Det stora trendbrottet i den tionde romanen om kommissarie Kurt Wallander är att han har slutat undra över Sveriges utveckling. I nio böcker har han stolpat runt i sina skånska leråkrar och råmat sitt sorgsna ”Vart är Sverige på vääääg?” inför varje detalj som tyder på att Sverige inte är den Bullerby han minns sin aningslösa barndom som.

Nu undrar han inte längre vart Sverige är på väg. I stället undrar han vart han själv är på väg, och det får man ju på något vis se som ett framsteg.

I den nya boken är han för ovanlighetens skull ute i privata ärenden: dotterns svärföräldrar försvinner spårlöst, och en sjukskriven Wallander ger sig genast ut och nosar. Detta är den absolut sista boken om Kurt Wallander, lovar Henning Mankell, och man misstänker genast att han ljuger.

Var inte novellsamlingen ”Pyramiden” (1999) den sista boken, när Mankell bröt seriens kronologi? Hade inte Mankell bestämt sig för att ge upp Wallander den äldre när han skrev ”Innan frosten” (2002), där Wallanders dotter Linda åtminstone skenbart var huvudperson (fast hon var en fadersbunden flicka, konstaterade man raskt, för väldigt mycket handlade om vad pappa sa och gjorde).

Så visst kan det komma en halv miljon Wallanderböcker till. Fast den här gången känns det faktiskt som om Henning Mankell är mycket, mycket trött på sin gamla kommissarie. Kurt Wallander har blivit gammal som gatan, trots att han bara är sextio. Hans liv verkar ha blivit uttömt. Han är som ett sommarhus de sista dagarna före hösten, när man går runt och stänger fönsterluckorna och ställer undan utemöblerna.

Inte för att Wallanders liv någonsin har innehållit så mycket. Han har alltid huvudsakligen varit en utredningsmaskin, en arbetshäst som bara då och då, lätt förbryllad, kommit att tänka på att han kanske borde ha ett privatliv. Privatlivet har oftast verkat bestå av en besvärlig tvätthög (och en lång räcka sumpade tvättider).

Det är evigheter sedan han hade sitt förhållande med lettiska Baiba. Dottern Linda är den närmaste han har, men han är ändå märkligt långt från hennes liv. Han verkade vara för alltid fast i sin dystra lägenhet på Mariagatan i Ystad, trots sin längtan efter ett hus på landet och en trevlig labrador. En trött, tjock kommissarie med åldersdiabetes, som i bästa fall hann lyssna på lite opera innan han stupade i säng om kvällarna.

Men nu har han äntligen fått sitt hus på landet. Och labradoren Jussi! Wallander har till och med fått ett barnbarn, fast han måste gå undan när hon skriker. Jobbigt det där med spädbarn.

Henning Mankell låter Wallander vara en fyrkantig och ganska besvärlig herre, och det är egentligen svårt att förstå hur han kan vara en så populär kommissarie. Men kanske blir han på något sätt mänsklig just genom sin omöjlighet.

Han är en av alla dessa besvärliga människor man råkar på, han är en drummel som ofta blir på örat och bär sig illa åt mot kvinnor. Men han funkar i alla fall på jobbet – utom när han får raserianfall och kastar telefoner och flyger på en arbetskamrat. Henning Mankell har med små medel och stundtals förargelseväckande egenskaper skapat en mycket verklig person.

Det som är svårare att acceptera är att Henning Mankell envisas med att strössla sina deckare med roliga ledtrådar. Här har vi ett mystiskt tygband, här har vi en främmande person, här har vi tassande utanför fönstret och här har vi ett obskyrt telefonsamtal. Läsaren grubblar sig blå: vad kan alla dessa pusselbitar innebära?

Ja, se det fick vi aldrig någon förklaring till, säger Henning Mankell glatt i slutet av varje bok, när minst två framträdande ledtrådar viftas bort. Gamla vana deckarläsare skär tänder: så gör man bara inte!

Men han har ju en poäng. Tillvaron är full av lösa och obegripliga trådar, det finns alltid en uppsjö saker som aldrig går att reda ut. Även om man inte kan komma ifrån en irriterande misstanke om att Mankell börjar skriva utan att riktigt veta vart historien är på väg, och sen till sin förvåning upptäcker att några ledtrådar inte passar in på slutet. Varpå han i stället förnumstigt säger att sådant är livet, pilutta er som trodde att det var logiskt.

I ”Den orolige mannen” försvinner alltså Linda Wallanders svärföräldrar, först en, sen den andra. Spårlöst, inga ledtrådar till huruvida det är mord, självmord, kidnappning eller flykt. Wallander rycker ut och letar, som vanligt först i den lilla världen kring det äldre paret, men som förstås snart visar sig ha kopplingar till världspolitik och Stora Internationella Händelser.

Den här gången är det Sveriges ubåtskris under 80-talet. Samtidigt söks Wallanders hus igenom gång på gång och Jussi skäller upprört i sin bur om natten.

Henning Mankell skriver återhållsam, saklig prosa. Han berättar sin historia väl – men ändå är det som om inte bara Wallander har blivit gammal och knarrig, utan även hans författare. ”Den orolige mannen” är tankspridd, som om den berättas av en person med koncentrationen annorstädes.

I själva brottsutredningen håller Mankell tempot, men i Wallanders privatliv har det gått från korthuggna beskrivningar till direkt torftiga. Varken hus, labrador eller barnbarn ändrar i grunden något – vilket naturligtvis är en helt logisk utveckling. Men Mankell gestaltar inte Wallanders tilltagande inre ödslighet, utan låter bara själva texten blekna till ett trött uppradande av händelser.

Detta är alltså slutet: ett bortbleknande, en växande meningslöshet. Kanske är det så Wallanders verklighet ser ut, men det blir inte tillräckligt intressant att läsa om.