Palme var inte bara en centralfigur i den epok som kommit att kallas ”det korta nittonhundratalet” – 1918 till 1989. Han var – i Henrik Berggrens lugna men samtidigt självlysande sammanfattning – som ingen annan svensk politiker en gestalt som sammanfattade 1900-talets utvecklingsoptimism, tro på vetenskap och teknik. Han blev en närmast mytisk gestalt i ett mycket ungt land, som vid 1800-talets slut var ett av de mest fattiga och efterblivna i Europa; en rätt hopplös samling av tusentals bondbyar utströdda i den nordeuropeiska djungeln. Så välfärdssamhällets utbyggnad, det falurödfärgade socialdemokratiska slottet, det som vi vant oss att hylla eller sucka över. Där tog han fatt under några korta decennier.
Vad var det egentligen som hade skett? Det var modernitetens explosion i ett land i tredje världen. Den nästan libidösa omfamningen av tillväxttro och modernitet, det som gjorde Sverige rikt, och högmodigt.
Betraktad så framstår Olof Palme – arbetarledaren – plötsligt som modernitetens hjälte. Rationalitet, teknikutveckling, framtidstro, vetenskap.
Bilden av Olof Palme i dag är den av en politiker som sticker ut i arbetarrörelsens historia: men sanningen är snarast den att han rörde sig, fast förankrad, i socialdemokratins mainstream. Kommunismens Robin Hood-ideologi (ta från de rika och ge till de fattiga) hade redan Möller avvisat med sin devis ”vi måste ha medelklassen med oss”. Det skulle ske genom den permanenta tillväxten, som antogs vara evig, och vars överskott sedan skulle rättvist fördelas.
Om tillväxten var målet, aldrig fick ifrågasättas, fick man inte vara klen i nyporna. Rehn – Meidners solidariska lönepolitik, välfärdsbyggets basplatta, förkunnade att icke lönsamma företag snabbt borde slås ut, eftersom de skadade tillväxten. Ingen pardon. Ställdes frågan ”är det verkligen ständig tillväxt som är målet”, eller, några decennier efter Palme ”måste vi inte tänka på hur tillväxten ödelägger miljön”, eller ”finns det inte en gräns på tillväxten” – ställdes de frågorna blev en rättrådig socialdemokrat vansinnig.
Inte bara blev, blir fortfarande. LO:s permanenta raseri över det socialdemokratiska samarbetet med Miljöpartiet bottnar ju i denna grundläggande konflikt kring begreppet ”tillväxt”. Hur fan kan man umgås med ett tillväxtfientligt parti! It stinks! Kan man nu verkligen lita på Mona? Göran Persson försökte lösa denna sällan offentligt exponerade fiendskap genom sin slogan ”det gröna folkhemmet”.
Det var vackert, men LO kände minsann smärtan från dolken i ryggen.
Olof Palme var en av arkitekterna bakom ”modernitetens vita hetta”, och han hade dessutom arbetarrörelsen bakom sig. Inget klemande med tillväxtfientlighet där inte. Han stod mitt i rörelsen. Det gav honom en oerhörd kraft.
Men det var inget stort ideologiskt kliv han då tog, från sin mycket speciella borgerliga bakgrund. Det hör till de många förtjänsterna med Henrik Berggrens monumentala 700-sidiga sammanfattning av ett liv, att han också utförligt går tillbaka i familjen Palmes historia. Ser hur drömmen om modernitet finns djupt inne i en konservativ överklassfamilj.
Palme fick ju mycket skit för sin överklassbakgrund.
Sant var att han föddes och växte upp i en enkel niorummare på Östermalm, och kunde, om det kändes för trångt, kila över till farfars sjurummare på andra sidan trappuppgången. Blev stadsmiljön för trång, eller närheten till överste Bildt på våning två alltför pressande, hade familjen en herrgård i Sörmland med 18 rum och sjöutsikt. Tjänstefolk och guvernanter förekom. Privatskolor för barnen, inte ens Sigtuna Hum blev den unge Palme förskonad från.
Det var lätt för blivande fiender – och de blev många – att håna arbetarledaren för hans bakgrund. Men Henrik Berggren gör något intressant: han går vidare, och granskar de enskilda förfäderna, och vad de stod för. Frånsett titlar, och rikedom. Hur de tänkte. Värderingar. I en nästan hundrasidig genomgång blir det lite av huset Buddenbrooks, men samtidigt en familj som bryter in i en ny tid.
Försäkringsbranschen mest, men Berggrens sammanfattning av vad som präglade släkten Palme är intressant: ”En stark tro på vetenskap och modernitet, en mångspråkig internationalism, en blandning av aristokratisk noblesse oblige och en faustisk vilja till makt, ett intresse för litteratur, dramatik och retorik, samt en grundmurad övertygelse om nödvändigheten av att mobilisera all sin viljekraft när det gäller att uppnå avgörande mål.”
Påminner onekligen om unge Olof.
Det gällde inte bara herrarna i familjen; och Olof Palmes senare kraftfulla och nästan ursinniga hävdande av små hotade nationers rätt gentemot stormakter, den kan ha att göra med att mor kom från det ockuperade Lettland, och farmor Hanna från Finland. Hanna Palme är ett kapitel för sig; Strindberg beundrade henne mycket, skulpterade en byst av henne men blev, trots diverse senare litteraturhistoriska rykten, tyvärr aldrig intim med henne (det var mer Oscar Levertin).
Experimentfältet Sverige var ju en lysande möjlighet för modernitetens arkitekter, och Berggren har nog rätt, Palme var en av dem. Det är för övrigt slående hur det senare 1800-talets drömmar om uppfinnaren, upptäcktsresanden och forskaren som sin tids hjälte ligger som en undertext hos honom. Att det är möjligt för en enda människa att bemästra allt, och förstå allt, från sonetter till guldmakeri till expeditioner till Afrikas inre. Ingenjören, poeten och upptäcktsresanden skulle rymmas i samma gestalt.
Som gestaltat i de emblematiska 1800-talsgestalterna Stanley, eller August Strindberg. En 1800-talsdröm som lever kvar i denna familj, och i den mycket osvenskt icke räddhågsne Olof.
Henrik Berggren tycker om Palme, kortare kan det inte uttryckas. Det ger hans analyser en sval, logisk värme som gör bilden av Palme mångfasetterad; de vanliga skitinvändningarna och skvallret avfärdar han med elegans.
Jag antar att Berggren är liberal, på något sätt. Man bör beakta detta när man läser följande passus. ”För Palme var tekniken inte en lösning på samhällsproblemen utan en förutsättning för det existentiella ansvar han ville mana fram. Moderniteten var ofrånkomlig, frågan var hur samhället skulle hantera den. Även om han kunde göra reverenser till Marx då och då utgick hans samhällssyn från att tekniska förändringar och vetenskapliga upptäckter var historiens motor, inte klasskampen.”
Kanske är det sant. Normativ ideologi, hur det borde vara men inte alltid blir, är dock riskabel. I efterhand kanske framstegstron tog sina irrvägar, också för en briljant hjärna som Palmes. Vetenskapsmännen skulle ställas i det godas tjänst. Inklusive atomforskarna. Han kämpade, för att ta ett exempel, som Erlanders högra hand för att skaffa svenska atomvapen. Med missiler på Gotland. Som onekligen då skulle stryka med först; ett tankefel typ sovjetiska missiler på Kuba. Erlanders dagböcker berättar om hur Palme föreställde sig strategin. Det lilla men tuffa och kärnvapenbestyckade Sverige skulle tvinga stormakterna till nedrustning.
Djärvt tänkt, men inte snillrikt.
Han hade också utomordentligt svårt att ta kärnkrafthotet på allvar: forskarna skulle, menade han, säkert hitta på något som var helt säkert. Eliminera riskerna. Och för övrigt krävde tillväxten och så vidare. Men så kom Harrisburg och Fälldin och en politisk återvändsgränd och strategiskt nödläge, och han tvingades konstruera den snillrika utvägen med linje 2, till LO:s stora lättnad.
Men man kan välja vad man vill i detta rika liv. Olof Palme blev, likt Ingmar Bergman, mer berömd och älskad utanför Sveriges gränser än innanför. Denne absolut orädde svensk blev en sensation, älskad av de små nationer som fann att man kunde våga. Palme vågade ju. För övrigt på fem språk. Supermakterna verkade bli flata.
Men den insats av Olof Palme som i efterhand blivit mest bortglömd, men viktigast, var dock den rad av kvinnopolitiska reformer han genomdrev under 70-talet. Allt från särbeskattning av man och hustru, till utbyggnaden av dagis. I all tysthet förflyttades centrum från kärnfamilj till individ; det var en revolution. Det stora linjetalet höll han 1972 för den socialdemokratiska kvinnokongressen. Inget tal han höll – inget – betydde mer för en majoritet (halva himlen) av svenskar än just detta.
Henrik Berggrens stora Palmebiografi är på ett sätt alldeles unik. I flera långa avsnitt diskuterar han kulturens roll, som om den faktiskt var verklighet. Böcker, författare, kulturdebatter, han sätter in kulturen i den stora bilden av modernitet, samhälle, och Olof Palme. En debattartikel av Björn Håkansson om trolöshet har samma självklara plats i skeendet som politiska utspel. Det är häpnadsväckande, fräckt, och befriande.
Så slår man samman Berggrens bok och går ut i dagens verklighet. Nästan inte ett ord om kultur i valdebatten, kulturen bara inte finns. Men däremot förslag om momssänkning till stöd för krogmaffian till en kostnad av fem miljarder.
Okej, Olof. Vi biter ihop och går vidare. Det är väl samma land ändå. Underbara dagar framför oss.
Henrik Berggren är medarbetare i DN och recenseras därför av författaren Per Olov Enquist.