Det låter som en skröna men är faktiskt sant: Brasilia ritades av två flygrädda arkitekter. Att Oscar Niemeyer och Lucio Costa lade upp stadsplanen för den futuristiska brasilianska huvudstaden som ett gigantiskt flygplan har därför framstått som ett avgörande järtecken för eftervärldens uttolkare. ”De skapade sin egen skräck utan att bry sig om att förklara den”, som Clarice Lispector uttryckte det i sin poetiska ”Brasilia. Fem dagar”, skriven bara två år efter stadens invigning 1960.
Lispectors lilla bok är fortfarande bland det bästa man kan ha i bagaget när man besöker Brasilia. Men Henrik Brandão Jönssons ”Fantasiön” är inte dum den heller. Jönsson, bosatt i Brasilien och Sydsvenskans korrespondent i Latinamerika, har skrivit en personlig, perspektivrik reportagebok som på sina tre hundra sidor ger en ovanligt mångbottnad och nyanserad bild av modernismens troligen mest högtflygande arkitekturprojekt någonsin.
Titeln ”Fantasiön” speglar det främlingskap många brasilianer känner för sin huvudstad – som något som inte riktigt är en del av landet, kanske inte ens en del av denna värld. Alla som någon gång gjort ett försök att promenera runt i Brasilias monumentala ”centrum” vet att det nog är så nära man i detta liv kan komma en utomjordisk upplevelse. Ingenstans har funktionalismens ideal genomförts med sådan absurd konsekvens – och med så visionära uttryck. Ingenstans har heller den moderna utopin så eftertryckligt slagit över i sin postmoderna, mardrömslika motsats som i Brasilias laglösa och utfattiga satellitstäder. Brasilia, konstaterar Henrik Brandão Jönsson träffande, är en plats som mer än någon annan förkroppsligar myten om Brasilien som ”det eviga framtidslandet”.
”Fantasiön” har annars sin styrka i den journalistiska närvaron. Vilken historia som än finns att berätta om den märkliga brasilianska huvudstaden, så ser Jönsson till att hitta en person att intervjua. Han pratar med emokidsen som sett sina kamrater hoppa ner från ett köpcenter i en bisarr självmordsvåg de senaste åren. Han träffar slaktaren och antikvariatsbokhandlaren, som med jämna mellanrum anordnar en karnevalsliknande ”kulturnatt” i sitt modernistiska kvarter. Han hälsar på hos flippiga new age-sekter, och slår följe med socialarbetare som åker ut till misären i satellitstäderna, där kokainkartellerna regerar. Han lyckas rentav få till stånd en hastig intervju vid legendaren Niemeyers fötter under dennes hundraårskalas.
Inte illa. Men det enträgna intervjusamlandet har sina nackdelar. ”Fantasiön” är en bok som har så mycket att berätta att den efter ett tag börjar hyperventilera. Djup och överblick försvinner under alla pratminus, och den gedigna textmassan känns till sist ändå lite tunn. Så synd, när den i själva verket är allt annat än just det.