Flyhänt utan tuggmotstånd. Herman Lindqvist om Jean Bernadotte.
Vad sker i det som synes ske? undrade Erik Gustaf Geijer, en enkel fråga som komplicerar all historieskrivning. Vill man åt skeendets kärna måste man försöka nå bortom det som hörs och syns uppe på scenen – de magnifika slagen, de grälla skandalerna eller de pråliga kungahusen.
Men sådana ambitioner har sällan besvärat Herman Lindqvist. I sin långa rad av böcker om det förflutna surfar han snabbt och lätt över djup och grynnor och rapporterar exakt vad han råkar se. Han är ingen historieskrivare, utan en historieberättare som älskar en bra story och vet att läsarna också gör det.
Ett bra sätt att hålla skrivglädjen vid liv, om inte annat. Hans senaste bok är den femtionde i raden. Det är rätt aktningsvärt, och även den här gången blir det åka av, med ett ämne som gjort för hans speciella metod: den osannolika historien om den fattige unge radikalen från Béarn i Sydfrankrike som gjorde militär karriär under franska revolutionen och slutade som kung över Sverige och Norge: ”Jean Bernadotte. Mannen vi valde.”
Synopset kunde vara skrivet av Alexandre Dumas. Vår hjälte är exotisk, lång och stilig, med svart hår och blixtrande ögon, rättsinnad men med ett eldfängt humör. Kvinnorna älskar honom, soldaterna dyrkar honom, motståndarna respekterar honom.
Vid trettio är han general, vid fyrtio marskalk, och i ett desperat ögonblick när Sverige förlorat både Finland och tronarvinge var hans namn en förflugen och först nedröstad idé – tills den förmögne krigsherren Bernadotte gav den pressade svenska regeringen ett förslag den inte kunde avböja: alla krigsskulder betalda.
Han köpte tronen. Då och då skymtar man också bakom de ädla dragen bilden av en mer sammansatt, rätt maktlysten och förslagen person som utanför slagfältet ogärna tar några risker. Men trogen sin metod väljer Lindqvist genomgående den mest smickrande ljussättningen.
Och visst: Karl Johan var bra för Sverige. Han accepterade genast förlusten av Finland, vände blicken mot Norge och skapade därmed i ett drag helt nya och bättre historiska förutsättningar för det land han fått att regera. Starkt jobbat.
Är hans handlingskraft ett starkt argument för huset Bernadotte – eller tvärtom för införande av valkungadöme? Fråga inte Herman. Han har bara dragit en flyhänt och kul jubileumsstory. Helt utan tuggmotstånd.