I ett avskilt men välordnat hörn av 1900-talslitteraturen sitter en diskret men ack så viktig gestalt. Han är tjänstemannen, kontoristen, arkivarien som upprätthåller en pedantisk ordning både i sitt arbete och i privatlivet. Strikta vanor är hans värn mot en i allmänhet fientlig och obegriplig omvärld.
Men han är ödesmärkt redan från första sidan.
Mest känd är han i Franz Kafkas tolkning, i flera varianter. Hos Kafka dras han oförskyllt ut ur sitt skal och hamnar med mjukdelarna exponerade för ett nyckfullt samhälles absurda logik.
Han finns också hos Elias Canetti i filologen Peter Kleins skepnad. Canettis roman ”Förbländningen” (1935, nyss återutgiven av förlaget Modernista) är en plågsam skildring av hur den blide Klein – till en början lycklig i självvald isolering i sitt stora bibliotek – faller offer för sin hushållerska och en brutal portvakt och slutligen tvingas se sitt bibliotek och sitt liv bli till aska.
Denna sorgliga romangestalt återfinns också i hög grad hos en tredje östeuropeisk, tyskspråkig judisk författare: Hermann Ungar.
Hermann Ungar (1893–1929) levde och verkade i det som efter första världskriget kom att bli Tjeckoslovakien. Han vacklade mellan yrkesarbete och författarskap och hann inte publicera särskilt mycket: två romaner, en del noveller och reportage samt två pjäser. Han var 36 när han dog och hade just bestämt sig för att helt och hållet satsa på författarskapet.
”De lemlästade” är hans första roman, publicerad 1923.
Huvudpersonen heter Franz Polzer. Han arbetar som enkel kontorist på en bank och följer i det närmaste neurotiskt sina rutiner. Klockan kvart i åtta varje morgon lämnar han sitt hem – ett hyresrum – för att promenera till banken. Han har aldrig missat en arbetsdag.
Polzer är ensamstående, förstås. Den här sortens romangestalter är alltid ensamstående. Hans största skräck är att något skall gå snett, så att han till exempel måste planera ett besök i en affär för att köpa något.
Hans nattliga mardrömmar går ut på att bläcket i pennan tagit slut.
Och faktiskt måste man ge Polzer rätt i hans förfäran inför att tingens ordning på något sätt skall förskjutas, om än i minimala detaljer. Liksom hos Kafka spelar skitsaker verkligen en enorm roll, och man får utan tvekan tillskriva detta det rituella klassamhälle som levde kvar – och alltjämt lever kvar – efter kejsardömets sammanbrott.
För Polzers del börjar fallet med en hatt. Av sin hyresvärdinna – nyblivna änkan fru Porges – får Polzer en hatt som tillhört hennes make. Av någon oklar anledning drar hatten uppmärksamheten till sig, vilket leder till att Polzer av hyresvärdinnan åläggs att sälja hatten, vilket leder till ångest och oro, vilket så småningom leder till att Polzer i princip våldtas av hyresvärdinnan.
Nästa avgörande händelse utlöses av en dyr kostym som Polzer på märkliga vägar får till skänks. Hans kolleger på banken utgår omedelbart från att han kommit på grön kvist till följd av ett arv eller en lotterivinst och hyllar honom unisont. Strax därpå blir han befordrad. Vi läsare vet likaväl som Polzer att sanningen om kostymen kommer att uppenbaras – vilket i detta Kafkaiska samhälle måste innebära skandal och evig vanära.
Men när kostymincidenten tar fart är spelet redan över för Franz Polzer. Ett obevekligt maskineri har brummat i gång och Polzer och hans omgivning tycks ha sina förbestämda roller.
Här finns också en barndomsvän till Polzer: Karl Fanta – en av sjukdom och bitterhet märkt jude som fått bägge benen amputerade och kan se fram emot ytterligare amputationer. Dennes plågade hustru, en nyanställd skötare som är reformerad slaktare, hyresvärdinnan samt Fantas son utgör resten av galleriet. I bakgrunden finns också Polzers uppväxt, där ett stående inslag är faderns och fasterns gemensamma sadism gentemot pojken.
Självklart bör man ta fasta på titeln när man benar upp denna märkliga roman. Den lemlästade är i bokstavlig bemärkelse Karl Fanta, men självklart också de övriga gestalterna på mer symboliska och metafysiska plan.
Någon kommer att mördas innan romanen är slut, så nog om handlingen.
Hermann Ungar har applåderats av författare som Thomas Mann och Stefan Zweig. Med rätta, tycker jag. ”De lemlästade” är en existentiell skräckskildring där vaga, psykoanalytiska motiv bidrar till stämningen. Mest drabbande är emellertid den kväljande känslan av att befinna sig i en värld – ett samhälle – som manar fram den här sortens mardrömsvisioner.