Herta Müller: ”Hunger och siden”

Kläder med fel snitt. Förvirring. Och rälsen som ännu dunkar i ådrorna. Flyktingförläggningar. Lukten av svett. Lukten av rengöringsmedel. Men också ledsnad. Hunger. Tjurig glädje. ”Flyktingars biografier”, skriver Herta Müller i en essä om sina första år som asylsökande i Västtyskland i slutet av 80-talet, ”är inget annat än oräkneliga genomlevda detaljer. Man behöver inte känna till tusentals biografier, men för att förstå skulle man bara behöva veta vad som är knutet till ett fåtal av dem som förts hit. Detaljer är noggrannhet.”

För dissidenten blir det Robert Musil en gång kallade för ”precision och själ” en överlevnadsstrategi. Den som ägnar en kam eller ett ord, en sidenklänning eller baksidan av en tanke sin fulla uppmärksamhet går förlorad för de övergripande systemen. En sådan person reducerar ogärna människor till medlemmar av en klass. Hon betraktar inte idiosynkrasier som avvikelser utan som rikedom – kanske störande eller förargliga, med säkerhet överraskande. Kärleken till detaljen, inklusive den plågsamma, innebär en omsorg om mångfalden av företeelser i världen. Oviljan att underordna sig förenklingar och abstraktioner utgör en sorts förkroppsligad systemkritik. Ty den som värnar om detaljer accepterar automatiskt motsägelser och komplikationer. Även hos sig själv. Och framstår därför lätt som obekväm. Eller åtminstone som svåranpassad.

Den som följt Herta Müller genom åren igenkänner detta drag. Som få andra är hon bångstyrig. Men det rör sig inte om en motsträvighet dikterad av estetiska överväganden eller ungdomlig protestanda, utan av omsorg om världens komplexitet. Att frånkänna ett fenomen eller tillstånd dess inre motsägelser vore att beskära dess betydelse. Hellre leva med spretiga svårigheter, och reporna.

Nu utkommer essäsamlingen ”Hunger och siden” i Bodil Zaleskys fingerfärdiga översättning, där Müller samlat tretton reflektioner över åren före och efter flykten till väst på slutet av 80-talet. Det är en samling lika rik på insikter som på erfarenheter – saklig, lyrisk, skarpsinnig. Här skärskådas tillvaron i det socialistiska lyckoriket Rumänien, den enskilda människans överlevnadskonster och världens hjärtskärande bräcklighet. Hur gör en stat för att skada sina medborgare? Hur kommer det sig att en människa kan uppleva befrielsen från det som plågar henne som en förlust? Vad göra åt en hunger så grundläggande att den omöjligen kan skiljas från självuppfattningen?

I en betraktelse över den socialistiska ideologin som ”tillämpad utopi” skildrar Müller en uppväxt präglad av tillkortakommanden. På något sätt lyckades hon som flicka aldrig minnas hur saker skulle vara, utan förlorade sig i verklighetens förvirrande mångfald. ”Eftersom jag alltid från det ena handgreppet till det andra befann mig i detaljernas myller tvingades jag, då jag ställdes inför helheten, att bryta mot idén. Tio fingrar blir ingen utopi.”

Så förvandlades en tonåring från en tysktalande by i sydvästra Rumänien till regimmotståndare utan att ana det. Ty den som instinktivt levde i enskildheter ”fick aldrig ihop någon helhet. Den som måste leva i detaljen ställde bara upp hinder för helheten.” Annorlunda uttryckt: Müller kunde aldrig se Ceaucescus socialistiska skog för alla träden. Eller den granna utopin för sina tio fingrar.

Ur denna tidiga erfarenhet avleder hon en rad slutsatser. Till exempel att ”utopins tjänstemän” undviker just detaljen. Det bångstyriga livet måste underkastas en norm, den enskildes tillvaro ges ett standardiserat format. Således praktiserar man ”helhetens tomma ritual”, där det gemensamma bästa bara verkar möjligt att uppnå på individernas bekostnad. Därmed ersätts frågan om hur en människa är med vem hon är. ”Och vem du är, betyder i det här sammanhanget: hur många har du kontroll över.”

I en diktatur är människan i första hand en del av systemet. Som sådan är det hennes plikt att fungera. Om hon inte gör det, gör hon sig själv skyldig. Och blir automatiskt ett oönskat element. Syrligt och förståndigt konstaterar Müller att den socialistiska diktaturen egentligen gjorde livet lätt för sina medborgare. Den krävde ju endast två saker: ”den fullständiga fördumningen och det förfarna hycklandet.” Det förra innebär likriktning, det senare självcensur. I båda fallen gick känslan för distinktioner förlorad.

Många år senare tänker flickan som begrundade sina händer men aldrig lyckades skönja någon utopi i dem att varje liv ”är en handstil. Varför tillåter man inte de här skillnaderna när det gäller tänkandet”? Müllers essäer visar hur man tänker med alla tio fingrarna.