Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Hilary Mantel: Jämlikhet

Den brittiska författaren Hilary Mantel fick sitt stora genombrott med ”Wolf Hall” 2009.
Den brittiska författaren Hilary Mantel fick sitt stora genombrott med ”Wolf Hall” 2009. Foto: Erik Ardelius

Revolutionsroman. Det dröjer innan Mantel får tag i sin berättelse.

Foto:

Att läsa Hilary Mantels böcker om franska revolutionen liknar för mig att gå på vägarna i parken i Parisförorten Maisons Laffitte, där jag bodde några år i slutet av 1980-talet. Starkast i minnet är år 1989 då Franska revolutionens 200-årsjubileum firades i orgier av blått-vitt-rött. Handdukar, muggar, pennor. I skåpet står mina revolutionstallrikar med stormningen av Bastiljen, Nationalförsamlingen, giljotinen och annat mindre aptitligt för middagsgäster.

De gamla blodiga namnen finns på gatorna i Maisons Laffitte. Där ligger Avenue Mirabeau, uppkallad efter jakobinen, talmannen och revolutionspolitikern; Avenue Lafayette, efter markisen som la fram deklarationen om mänskliga rättigheter i Nationalförsamlingen. Men de verkliga hårdingarna, Robespierre och Marat, är osynliga i parken med jättelika kastanjer, hus och trädgårdar.

På Avenue Vergniaud låg lägenheten jag bodde i. Pierre Vergniaud var ordförande i Nationalförsamlingen och nu hittar jag honom ”varken tillräckligt lång eller bred för att te sig särskilt imponerande”, i Hilary Mantels andra roman ”Jämlikhet” från 1992 i serien ”Frihet”, ”Jämlikhet”, ”Broderskap” som nu ges ut på svenska.

Vergniaud var uppenbarligen ingen snygging: ”Det bleka, grova ansiktet bar spår av smittkoppor och den stora näsan visade inget släktskap med hans små djupliggande ögon, som om de båda dragen egentligen hörde hemma i var sitt ansikte.” Däremot hände något när han stod i talarstolen. En gnista tändes i hans bruna ögon: ”egenkärlekens gnista” enligt Camille Desmoulins, en annan kamrat i kampen.

Det är 25 år sedan Hilary Mantel skrev boken och mycket positivt har hänt i hennes författarskap sedan dess. I början av läsningen av ”Jämlikhet” tycker jag att projektet känns uppstyltat och rollistan alltför begagnad. Hur många filmer och romaner om franska revolutionen och dess huvudrollsinnehavare har inte världen skådat?

Språket är enkelt, för att inte säga platt, och dialogen är väldigt pratig. Så det dröjer innan jag som läsare börjar få upp intresset. Det sker först när författaren går en bit bort och hittar personer vid sidan av de helt centrala händelserna. Då får hon tag på sin egen berättelse och låter den löpa. Utanför det redan tummade manus som är romanens synopsis.

Det hettar till när hon gestaltar den kraftfulla girondisten Manon Roland, en av revolutionens kvinnor. Där tar författaren sig tid att försöka teckna ett lite fylligare porträtt av en kvinna, starkt påverkad av Rousseau – som så många revolutionärer. Som ung flicka blir hon av misstag lämnad ensam i faders ateljé tillsammans med en lysten lärling, vilket kunde gått illa. Men så utbildar hon sig och finner en make, mer respektabel än lockande. Det är annat som lockar: ”Jag vet min plats som kvinna, jag är nöjd och respekterar den, men jag vill ändå ha männens respekt” säger hon och börjar sitt aktiva liv i offentligheten. Hon skriver artiklar i pressen, blir en röst att räkna med.

Jag har mina skrupler inför historiska romaner med allt vad det innebär av lånad rekvisita och hittepå om människor som en gång har haft ett verkligt liv. Men om man nu finner sig i genren och accepterar att boken är ojämn, så visar Hilary Mantel att hon redan då hade talanger i konsten att göra historien levande.