Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Hilary Mantel: "Wolf Hall"

Hilary Mantels "Wolf Hall" har fått femstjärniga recensioner och blir serie på BBC.
Hilary Mantels "Wolf Hall" har fått femstjärniga recensioner och blir serie på BBC. Foto: John Hayes

Bookerprisbelönat om Tudorsläkten. Hilary Mantels stora roman om Thomas Cromwells och Henrik VIII:s tid har hyllats och närapå dyrkats av ett enat ­England. DN:s Leif Zern är något mer skeptisk.

Bokrecension

Hilary Mantel

"Wolf Hall"

Övers. Jesper Högström. Weyler.

England är fortfarande en ö. Jag hittar ingen annan rimlig förklaring till den exempellösa framgång som följt Hilary Mantels roman "Wolf Hall" sedan utgivningen för fyra år sedan. Den har vunnit priser, fått femstjärniga recensioner, kommer som serie på BBC och i dramatiserad form på Royal Shakespeare Company i Stratford-on-Avon. Det senare en ärebetygelse som normalt reserveras för verk som antas kunna konkurrera med ­Shakespeare själv.

Eller den engelska historien.

Huvudpersonerna i "Wolf Hall" är Henrik VIII, Anne Boleyn och det följe av hertigar, kardinaler och kungliga sekreterare som i århundraden levt sitt liv lika mycket i litteraturen som i sagorna om Albion och de rätta arvtagarna till det som även kallats "det nya Troja", det mytiska namnet på London.

Bokens centralgestalt är dock Thomas Cromwell, under några viktiga år kungens rådgivare i ansträngningarna att annullera äktenskapet med Katarina av Aragonien; i den mån man kan tala om ett cent­ralperspektiv i en skildring av det förflutna som helt och hållet saknar en skala för vilka personer som befinner sig förgrunden och vilka som intar en mer blygsam plats i bakgrunden.

Det hör till poängerna i Mantels prosa att allt tycks äga rum samtidigt och just här. Hon skriver i presens och avstår från den distans som ligger i de flesta former av berättande. Scenerna uppstår och slocknar lika snabbt som de frammanas. Historia, brukar vi tänka, är att skapa kontinuitet i någonting som riskerar att drunkna i detaljer. Mantel har föresatt sig att vända på det förloppet, som när man repar upp en stickad tröja och sitter där med en hög trassliga garnändar.

Åren 1529 till 1535 var dramatiska i England. Brytningen med påven och den romerska kyrkan är nära. Inte för att Henrik var någon övertygad lutheran utan därför att han, i likhet med Gustav Vasa, var ute efter kyrkans rikedomar. Lordkanslern Thomas Wolsey har misslyckats med uppdraget att bereda väg för giftermålet med Anne och blir snart avpolletterad.

Nu, fast sent i romanen, träder den mäktige Thomas More in i handlingen och blir med sin kompromisslösa förföljelse av kättarna den främste motståndaren till en reformering av den engelska kyrkan. De munkar och präster som smugglar in Luthers skrifter får naglarna utdragna och hamnar på bålet.

Tusen böcker och filmer har vävts kring dessa kända fakta. Shak­espeare hörde till de första och ställde Henrik och Anne på scenen i "Henrik VIII". På sextiotalet gjorde en pjäs och en film om Thomas More stor succé, Robert Bolts "A man for all seasons". Mantel tävlar i en tradition som har större symboliskt värde än pundet. Den som drar en vinstlott i detta historiska lotteri kan räkna med samma nationella rus som en ny baby i Buckingham Palace.

Till skillnad från de nutida historiker som valt berättandet som form – en Emmanuel Le Roy Ladurie eller en Natalie Zemon Davis – verkar Mantel sakna allt intresse för metaforer som kan sammanfatta en epok eller ett intellektuellt dilemma. Hon omvärderar inte historien, även om hon vänder på sympatierna i Robert Bolts pjäs (Cromwell blir mänsklig och More omänsklig). Hon går förbi de avgörande ögonblicken, det som eftervärlden lärt sig att läsa som vändpunkter, eller gestaltar dem från sidan, genom ett myller av till synes oväsentliga detaljer, småprat, tillfälligheter, privata gräl.

Om Hilary Mantel har en historiesyn – fast jag tvivlar på det – bygger den på antagandet att det vi kallar historia är en efterhandskonstruktion. Här finns ingen handling, bara händelser. Inget facit, bara bipersoner. Det är marxismen ställd på huvudet. Därför möter vi Cromwell, Henrik och de andra i de odramatiska mellanrummen. Anne vänder på huvudet och ler med sina vassa tänder. Wolsey skymfas i ett skådespel på Hampton Court. Hertigen av Norfolk kliver skrockande omkring i hallen: "Bra, va? Bra nog att trycka. Vid Mässan, det ska jag göra!" Cromwell själv återvänder i några av de bästa avsnitten till familjen på Austin Friars, dit även svettsjukan en dag hittar och tar hustrun Liz och två av barnen.

Mantel vill föra oss dit, innanför skinnet på de agerande, som om historien inte fanns eller som om den likt en sliten gobeläng kunde dras åt sidan. Stort och smått byter plats.

Lyckas hon med det? Ja, i princip. Briljant i sin kolossala lärdom och i sitt maniska frambesvärjande av det förflutnas lukter, syner, stoffer och samtalsämnen. Men det saknas något – en författarröst. Inte atmosfär, för den står tät på varje rad. Däremot någonting som dröjer vid tingen, förlänger närvaron och lämnar den i fred.

Den sympati jag inledningsvis känner för Hilary Mantels sätt att skriva historia bleknar när jag efter 650 sidor vänder mig om och ser de drivor av bipersoner vilkas namn och betydelse jag redan glömt. Att en roman av detta ojämna slag kan utnämnas till ett fläckfritt mästerverk hör till de stora gåtorna i mitt läsande liv. Såväl "Wolf Hall" som uppföljaren "Bring up the bodies" har belönats med Bookerpriset och Mantel själv med epitetet "den främsta moderna prosaförfattaren på engelska". Finns det inga gränser?

Om Jesper Högströms översättning finns däremot bara gott att säga. Den om något är fläckfri, närmast euforisk i sin sensuella ordrikedom. Plötsligt har svenskan lika många synonymer som engelskan. Rena babylyckan.