Ingen tidigare bok på svenska – eller kanske på något europeiskt språk – har analyserat och beskrivit det krångliga landet Iran som Hooman Majds ”Irans dubbla ansikte” (fast den engelska titeln känns smartare: ”The Ayatollah begs to differ”, ungefär: Ayatollan ber att få anmäla en avvikande uppfattning).
Bokförlaget Ordfront sticker ut hakan ordentligt när man nu publicerar en ”Irankramare” som även bör kunna irritera Sveriges nästan 100 000-hövdade befolkning av iranskt ursprung, plus åtskilliga idealistiska och välmenande folkpartister och SSU:are. Hooman Majd är ursprungligen iranier men huvudsakligen uppväxt i Europa och USA. Ändå har han en syn på sitt gamla fosterland som skiljer honom från de flesta som brukar skriva om det gamla perserriket.
För det är som en av världens äldsta civilisationer som man måste betrakta Iran när man ska begrunda dess märkliga turer i Mellanöstern och världspolitiken. Märk väl att ingen annan nation i Främre Asien (eller Asien som helhet) har mer än hundra år på nacken. Egypten, då? Ja, ett äldre land om man räknar med faraonerna, men de gick för alltid i graven ungefär samtidigt som Iran blev en självständig stat. Och Kina? Ännu äldre, men i och med att den siste kejsaren störtades 1911 hamnade Kina i långvarigt kaos och kommunism som knappast kan förknippas med något speciellt kinesiskt.
En extrem nationell stolthet präglar därför iranierna, oavsett samhällsklass eller politisk prägel. Det är ett av Hooman Majds centrala budskap. En lika tydlig poäng är att den iranska samhällskroppen värjer sig mot alla försök av omvärlden att lägga sig i eller dominera. Iranierna fick mer än nog av att Storbritannien från slutet av 1800-talet och drygt ett halvsekel framöver försökte kontrollera landet och röva åt sig dess enorma oljetillgångar.
Tsar-Rysslands, och senare Sovjets, strävan att lägga beslag på nordliga provinser och upprätta en sjöväg via Indiska oceanen blev nästan lika hatad. Och USA:s mycket aktiva medverkan i att störta den demokratiska Mossadeqregimen 1953 och därefter hålla en diktatorisk schahregim under armarna under 46 år har sannolikt gjort den amerikanska supermakten till en permanent fiende till Iran (dock alls icke amerikanerna som folk eller den amerikanska livsstilen som precis som i det gamla Östeuropa hyllas av var eller varannan medborgare). Plus förstås Saddam Husseins Irak som 1980 blixtanföll Iran i ett åttaårigt krig som krävde bortåt miljonen dödsoffer.
Just denna kollektiva nationalstolthet förklarar enligt Hooman Najd mycket av Irans enligt vår västerländska uppfattning märkliga beteenden. Självklart, och egentligen mest lättbegripligt, den så omtvistade satsningen på ett inhemskt kärnteknikprogram.
Varför skulle det stora Iran, som under första halvan av 1900-talet bestals på sina oljerikedomar av kolonialmakten Storbritannien, nu också förmenas att utveckla samma slags kärnkraft som så många andra länder tar för givet? Kärnvapen, då? Ja, ayatollorna hävdar ju med en mun att Iran inte har några ambitioner i den riktningen och att kärnvapen för övrigt är oförenligt med islam.
Men man kan ju fundera en sväng till. Varför kan aggressiva grannländer som Pakistan, Indien, Ryssland och Israel tillåtas ha kärnvapen men inte Iran som inte uppvisat någon öppen aggression mot andra på tre hundra år?
Nästan mer upphetsande, eller uppretande, är presidenten Mahmoud Ahmadinejads ständigt upprepade, i västerländska medier ofta citerade appell om att ”det sionistiska Israel bör utplånas från världskartan”. Den har av många i väst uppfattats som en direkt antisemitisk, antijudisk, paroll. Hooman Majd uppfattar den annorlunda. Staten Israel är i större delen av den muslimska världen (och hela u-världen) så förknippad med territoriell erövring och missunsam hantering av palestinierna att det inte existerar någon sympati för det samhällsbygget så som exempelvis vi svenskar kände för några decennier sedan.
Irans och Ahmadinejads fula ord behöver inte heller tyda på antijudiskhet, påpekar Majd i ett extremt intressant kapitel i sin nyutkomna bok ”The Ayatollahs’ democracy”, som jag hoppas Ordfront också ger ut på svenska. Faktum är att Iran hyser Mellanösterns största judiska befolkningsgrupp efter Israel, cirka 30 000 individer som enligt Majds – och min egen – uppfattning lever ett tryggt och harmoniskt liv i den ”islamiska gudsstaten”. Ett drygt dussin synagogor, flera kosherrestauranger och judiska skolor, ett ganska stort judiskägt sjukhus och så vidare. Plus en representant i iranska parlamentet. Är dessa personer troende judar? Ja, de flesta. Är de sionister? Mycket få.
I mitt tycke mest överraskande, eller klargörande, är Hooman Majds strävan att belysa Högste ledarens, ayatolla Ali Khameneis, balansgång i iransk politik. Vad denne påveliknande figur kanske främst strävar efter är att aldrig låta en situation i landet komma i närheten av den omskakande revolutionen 1979, när schahen Muhammed Reza Pahlavi störtades och superimamen ayatolla Ruhollah Khomeini kom till makten. Det flöt helt enkelt alltför mycket blod under många år.
Enligt författarens version handlar det närmast om att förhindra ett veritabelt klasskrig. Mellan å ena sidan de välutbildade västerländskt inspirerade iranier som vi alla har lärt känna i Sverige och i andra västländer, å andra sidan de proletariserade iranier som fortfarande framsläpar sitt liv på landsbygden och i småstäder hemma i öknarna och bergen i Iran.
Svaret på vad som egentligen hände i förra årets parlamentsval lär vi få vänta på. Men jag har en viss förhoppning om att Hooman Majd kommer att vara bland de första att knäcka koden.