Till det bästa med Horace Engdahl hör hans goda humör. Vid läsningen av hans nya samling med aforismer och korta betraktelser bekräftas gång på gång riktigheten i ett yttrande av en annan framstående utövare av det korta formatet, fransmannen och tjurfäktaren Henri de Montherlant: ”Det är den intelligente mannens plikt att vara på gott humör.”
I en genre underminerad av så många fallgropar är det en ovärderlig egenskap. Den har inte bara odlats av genier som La Rochefoucauld, Nietzsche och Oscar Wilde – den har framför allt lurat till sig skribenter som tror sig vara Nietzsches och Wildes jämlikar. Horace Engdahl är givetvis medveten om riskerna: ”Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.”
Just det bidraget skulle jag vilja utnämna till det minst lyckade i Engdahls bok, av det enkla skälet att vem som helst hade kunnat formulera det. Påståendet är fullkomligt sant men saknar den överraskningseffekt som gör dessa ”mikrobetraktelser”, författarens egen beteckning, till en oförskämt underhållande avkoppling i ett litteraturklimat som föredrar privata utgjutelser och femhundrasidiga deckare framför Willy Kyrklunds minimalistiska visdom.
Egentligen undrar jag om en författare av aforismer över huvud taget bör skriva om konsten att skriva aforismer. Det leder lätt till påståenden av typen: ”Jag är en äkta ironiker”, en sats som upphäver sig själv eftersom den avslöjar att personen som säger det saknar ironi. Om Engdahl har någonting extra är det ett drag av entertainer. Lyssna på den här: ”När intellektuella skriver om fotboll och matlagning och andra folkliga ämnen är det som när kungar fordom reste under antaget namn för att slippa den vanliga ståten men blev upprörda om inte deras inkognito genomskådades.”
Den verkliga överraskningen i ”Cigaretten efteråt” – den gåtfulla titeln på Horace Engdahls bok, läs den så får ni svaret – är den avspända tonen och förmågan att utvinna poänger ur till synes enkla iakttagelser. Aforismen om de fotbollsintresserade intellektuella är ett av flera exempel; här ännu ett: ”Europas och Orientens politiska historia visar i varje fall att det är lättare att få folk att ge upp sina ståndsprivilegier eller att byta religion än att få dem att sluta dricka kaffe.”
Varför är den bra? Antagligen därför att man blir osäker på om den handlar om kaffevanor eller om Europas historia. Tills man upptäcker att iakttagelsen, som i en lyckad metafor, bygger på ett slags dubbelseende: förmågan att se det ena i det andra.
Den överlägsne aforismförfattaren insisterar inte, det krävs att han eller hon (fast det är oftast han) lyssnar och skjuter in sin replik i ett obevakat ögonblick. Rätt balans mellan distans och deltagande. I några betraktelser diskuterar Engdahl värdet av skvaller och småprat runt kaffebordet. Det ensamma geniet är en litterär konstruktion: ”Den utövar en sällsam suggestion på människor som innerst inne vet att de redan efter några dagars ensamhet knappast orkar utveckla ens den mest primitiva idé.”
Numera faller ljuset mildare över kaffebordet. Eller snarare kafébordet. Engdahl har återvänt efter några år i Berlin, där han satt på kafé, tänkte och skrev på ljusårs avstånd från den svenska bloggosfären (”Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen”). Kanske fick vi en försmak av nästa bok i ett intervjusvar i Svenska Dagbladet häromdagen: ”Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna.”
Åldrandet spelar en inte oväsentlig roll i dessa texter, som om utlandsvistelsen hade bidragit med en lagom välgörande svalka inför allt man tror är ”viktigt”. Engdahl är fri från det som brukar vara de kulturkonservativas värsta lyte: bitterhet, ressentiment. Allt var kanske inte bättre förr, inte ens kritiken och kultursidorna. Det som lever är inte de stora anspråken och slutsatserna – de verkar ofta löjliga när man läser gamla artiklar och recensioner – utan den oväntade iakttagelsen, de spontana upptäckterna, ”beredskapen att tänka nytt”.
Farväl till teorier och tron på historiens nödvändighet.
Dagens autofiktion imponerar heller inte på Horace Engdahl: ”Den som skriver ’ur sig själv’, skriver oftast helt igenom konventionellt.” Var det inte Fernando Pessoa, den portugisiske författaren, som påpekade att det värsta som kan hända en människa är att se sin egen bild i spegeln? Det finns en besläktad skepsis hos Engdahl – jag tror inte alls att han är så reaktionär som han låter påskina, det är bara en av flera möjliga pseudonymer, som hos Pessoa själv (han kallade det heteronymer), här i ett citat ur ”Orons bok” (Bokförlaget Pontes, översättning Lars Axelsson och Margareta Marin): ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv. I vårt väsens stora koloni finns människor av alla de slag, och alla tänker och känner på olika sätt.”
Jag har citerat flitigt ur ”Cigaretten efteråt” eftersom det inte går att referera aforismer och korta betraktelser. Det blir bara imitationer, och det bästa med Horace Engdahls formuleringar är att de är oefterhärmliga. Man blir själv på gott humör.