Det senaste decenniet har Ian Buruma, professor i mänskliga rättigheter och journalistik, framträtt som en ovanligt balanserad kritiker och analytiker av vår tids hetaste samhällsfrågor. Hans artiklar i New York Review of Books, New Yorker, Guardian och Financial Times gör starka avtryck i den internationella samhällsdebatten.
År 2006 kom boken ”Mordet i Amsterdam”, som handlar om Theo van Goghs död och toleransens gränser. Filmaren van Gogh mördades av en fanatisk muslim, som hämnd för en starkt islamkritisk film som van Gogh gjort och Ian Buruma återvände till sitt gamla hemland Nederländerna för att journalistiskt undersöka vad som hänt. Hans reportagebok är ett slags grundarbete till den bok som kommer ut i dag: ”Att tämja gudarna”. Den nya boken ger den tidigare ett skärpt och kondenserat svar.
Ambitionen är att reda ut spänningarna mellan den religiösa och den sekulära makten, och hur demokratierna har påverkats.
Författaren ställer frågan om religionens roll först i USA, där kristendomen hade en balanserande och integrerande faktor. Sedan fungerar han som kompetent vägledare genom Kina, Japan och slutligen Europa.
Burumas egen vägvisare är 1800-talsfilosofen Alexis de Tocqueville och med honom ställs frågan: Vad behövs förutom yttrandefrihet och rösträtt för att hålla ihop demokratiska samhällen? Värderingar? Sedvänjor? Och vad gör religionen i allt detta?
Stor förändring har skett. Från att religionen har varit en konstituerande kraft, tydligast i USA, har religionen de senare decennierna blivit en splittrande faktor.
Ian Buruma går in för att begripa och förklara, inte agitera. Han dukar fram en problematik, som känns alarmerande.
Islamofobin bland européer är inte bara en reaktion på islamistiskt våld, menar han, och prövar kritiskt Tocquevilles formulering att islam är oförenlig med upplysningsvärderingar och rättigheter, som yttrandefrihet och lika rättigheter för kvinnor och homosexuella.
Buruma diskuterar de konflikter som byggdes in när gästarbetarna från Nordafrika ville ta hit sina familjer och stora mängder invandrare bosatte sig i arbetarklassområdena. ”Lata byråkrater, ängsliga politiker eller ideologiskt drivna socialarbetare avfärdade ofta klagomålen som tecken på europeisk rasism. Det var lättare att ignorera problemen och passivt gömma sig bakom antirasistisk, antikolonialistisk och mångkulturalistisk retorik.”
De som redan bodde i de franska förorterna, drivhus för problem, blir ofta hårt skuldbelagda. Det handlar om grumliga koloniala skuldkänslor, men också skuldkänslor över judarnas öde under tyskarna. ”Människor som klagar över sina invandrargrannars sociala vanor (högljudda böneutrop, främmande matos och så vidare) eller den stigande brottsligheten i invandrartäta områden får höra att sådana främlingsfientliga eller islamofobiska attityder leder raka vägen till gaskamrarna.”
Jag uppfattar att det akuta trosproblemet i väst gäller demokratin. Den lever farligt och risken är att begreppet töms på mening. De demokratiska beslutsgångarna är tidsödande; mer totalitära och auktoritära system vinner i tempo. USA använder demokratin som slagord i krig. Kina och även andra länder i Asien besväras inte av några demokratiska processer. Och den islamiska ideologi som samexisterar med de andra i Europa har andra prioriteringar än demokratiska.
Här inställer sig den centrala frågan efter läsningen av Ian Burumas bok: Hur kämpar man för demokrati när motståndet är hårt och motståndare är ointresserade av att respektera demokratiska synpunkter? Risken är att man backar i toleransens namn.
Insikt: I demokratiska länder måste demokratin försvaras benhårt, med lagstiftning och påföljder, om inte demokratierna vill låta sig utmanövreras av andra, som håller sig med mer tvärsäkra sanningar.
Historien bestämmer vilken attityd man har mot invandrare i olika länder. I Frankrike råder sekularismen, efter franska revolutionens ideal. Religionen ska inte synas. I Storbritannien lägger man sig helst inte i, så länge man inte bryter mot lagen.
Enligt Buruma har detta både med dåligt samvete för kolonisering att göra och, ironiskt nog, med en direkt tradition från kolonierna där man delade upp befolkningen i lokala grupper som fick styras genom deras egna ledare.
Tariq Ramadan, vars morfar 1928 grundade Muslimska brödraskapet i Egypten, har en stark ställning bland europeiska politiker och hade en tid rollen som regeringen Tony Blairs särskilda rådgivare.
Ian Buruma uppmärksammar hans anspråk. Tariq Ramadan anser inte att islam ska reduceras till ett personligt trosuttryck utan anser att ”de universella värdena i islam, så som de uppenbaras i de heliga skrifterna, inte ska relativiseras utan tas i bruk i västerländska demokratier”. Ramadan kombinerar sitt muslimska budskap med vänsterretorik och vill skapa en sorts europeisk islam, integrerad i samhället. Jag sällar mig till skeptikerna.
Författaren Tahar Ben Jelloun, med rötter i Marocko, skriver i Le Monde (12/4) om förorterna i Frankrike som blev negligerade och bortglömda ”tills de blev sjuka områden”. Ingen har brytt sig om dem, inte högern, inte vänstern. De enda, enligt Ben Jelloun, är islamisterna, med socialt engagemang och missionerande syften.
Med Tahar Ben Jellouns känslostarka tillägg till Ian Burumas sansade analys är det ännu lättare att förstå på vilket sätt religionen blivit en splittrande kraft i det europeiska samhällsbygget. Och hur det kan gå riktigt illa.
Buruma slutar sin värdefulla bok genom att citera Konfucius som fick frågan hur man bäst tjänar andarna: ”Låt oss lämna andarna därhän tills vi lärt oss att tjäna människorna.”