Det är inte alla som kallar sina memoarer för ”historiebok”, men så är också Ian Wachtmeisters historia något utöver det vanliga. Mannen som startade ny demokrati – Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus – växte upp på herrgården Nääs i en familj som i århundraden arbetat tillsammans med kungafamiljen.
Hans bror har uppfostrat nuvarande kungen, själv uppfostrades Ian och hans bröder av ett hembiträde som hade fått överge sitt eget barn – vilket de inte fick veta förrän i vuxen ålder. Ian Wachtmeister är personlig vän med George W Bush och Wallenbergarna, har liftat och jobbat i gruva ihop med Adolf Lundin (Lundin Oils grundare), gett råd till Ross Perot, raggat kvinnor med Rudy Giuliani och haft Caroline Kennedy sittande på sitt golv. Vid bara 37 års ålder blev han vd för Oxelösunds Jernverk – och det var inte genom att ansöka om posten.
Allt detta har naturligtvis format hans medvetande, och det är mycket belysande att ta del av. Medan min världsbild befolkas av system, strukturer, strömningar – ser Wachtmeisters bild av samma händelser ut som ett fotoalbum. Kapitalismen gick över styr för att Marcus Wallenberg och Gunnar Sträng försvann.
Obama blev president för att Kennedyklanen ville motarbeta Clintons. Allt är en fråga om ”eminenta” och ”inte riktigt kloka” personer. Jag får en känsla av att befinna mig på en bergstopp, där makthavarna är så nära och systemet så långt bort.
Med den bakgrunden måste han ha skrattat gott åt Ny demokratis ”folkliga” stämpel. Att Wachtmeister klädde sig i gul overall och hoppade upp ur kloaker var ett spex för honom – men stora delar av Sverige svalde berättelsen om ”uppstickarna”.
Efter Wachtmeisters berättelse förstår jag bättre vad Ny demokrati gick ut på. Var och varannan historia i boken handlar nämligen om något upptåg – hur Wachtmeister och vännerna klär ut sig till troll eller skänker bort böckling i chokladförpackning. Med Ny demokrati tog han spexandet till politiken.
Mer än något annat hade Ian och Bert humorn gemensam, ett slags Berlusconihumor: ”Tjena tråkmånsar! Har ni brist på sol och vackra kvinnor?” En humor som vill verka folklig, men präglas av överlägsenhet och förakt för demokratin: ”Politik? Vi rafsar ihop ett parti bara, det är ingen konst! Rör om i grytan lite! Det krävs en driftig person med hårda nypor!”
När Wachtmeister talar nedsättande om ”politiska amöbor” kommer det uppifrån. Och när det möter människors vitt skilda frustration över makten uppstår en särskild laddning: populismen. Wachtmeister skriver att populism är att tala så folk förstår. Nej! Populism är att ljuga, att smöra för folk. Det är snäppet värre än att tala obegripligt. Folk förstår visserligen, men blir vilseledda.
Att läsa den här boken är dock betydligt trevligare än att höra på Ny demokrati. Ian Wachtmeister drar anekdoter om safarier, rekommenderar massörer i Paris, delger oss sina tankar om vad som hände med finansmannen Carl-Erik Björkegren och kastar fram politiska förslag. ”Bert Karlsson är bättre än sitt rykte. Det är jag också”, skriver han. Jag tvivlar inte på det; jag blir verkligen charmad av hans bubblande, slagfärdiga berättande. Jag önskar bara att han inte hade gett sig in i politiken.