Vissa böcker är tidsampuller. När man börjar läsa dem är det som att bryta upp en hylsa där en annan tid förvaras. En komprimerad tid som far ut, utlöses och uppfyller allt runt omkring. Omgivningen färgas om av en annan tidskänsla, tänkesätt och uttryckssätt. Det inträder en märkligt konkret förflyttning till en annan epok.
Ingeborg Bachmanns ”Malina” från 1971 är en sådan bok. Den har haft stor betydelse, men först nu kommit på svenska i en volym stiligt formgiven av Stefania Malmsten och med en översättning av Linda Östergaard, som också skrivit ett utmärkt efterord.
Med denna roman kan man bättre begripa Ingeborg Bachmanns landsmän från Österrike, Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek, och dessutom kommer man i en sorts direktkontakt med hennes samtida vänner och författarkolleger Paul Celan, Heinrich Böll och Günter Grass, som liksom hon var del i författarcirkeln Gruppe 47.
Ingeborg Bachmann (1926–1973) var språkfilosof i en annan österrikares spår; Ludwig Wittgensteins. Hon studerade filosofi, psykologi, juridik och disputerade 1949 på en avhandling om Martin Heidegger. Hon flyttade till Rom och till Schweiz tillsammans med författaren Max Frisch, som efter deras brytning använde henne som förlaga i romanen ”Mein Name sei Gantenbein”, vilket hon såg som ett övergrepp.
Bachmann fick en kort men intensiv författarkarriär i många genrer: prosa, poesi, essäer, operalibretton. Redan debuten med diktsamlingen ”Die gestundete Zeit” år 1953 blev ett stort genombrott, som gjorde att hon uppfattades som en av Österrikes mest intressanta författare.
Ingeborg Bachmann blev bara 47 år. Hon dog i Rom i samband med en eldsvåda i ett badrum. Det talas om tablettmissbruk och ett problematiskt psyke med ett antal sjukhusvistelser, men det är inte klarlagt vad som hände i samband med dödsfallet. Hon höll sedan tio år på med ett stort projekt på tusentals kvarlämnade sidor, ”Todesarten”, en studie i olika tänkbara sätt att dö. Romanen ”Malina” är den första delen i detta projekt.
När man kommer i kontakt med böcker av riktigt hög litterär halt finns det en sort tveklöshet i känslan. Det är tryggt att finnas i en så bra text, hur labila tillstånd som än presenteras.
Så är det med ”Malina”. I denna roman lever en kvinna i relation med två män. Hon delar lägenhet med den ene mannen med det kvinnligt klingande namnet Malina och tvärs över gatan bor hennes älskare Ivan, som har två barn. Kvinnan flyter mellan dessa två män, deras olika karaktärer, som påverkar henne, och formar hennes dagar.
Det pågår något som liknar en vardag, ärenden, samtal, utflykter, kvällar med restaurangbesök. Det finns också manuskript som Ivan hittar hos vår huvudperson, som låtit dem ligga kvar i fåtöljen: ”Han tar upp ett, håller det i handen och läser roat: SÄTT ATT DÖ. Och från en annan lapp läser han: Det egyptiska mörkret. Är det inte din handstil, har du skrivit det här?”
Konversationen går vidare och Ivan står för de kritiska replikerna mot dödsprojektet: ”Att bjuda ut allt elände på marknaden, att låta det växa sig ännu större här i världen, det är ju vidrigt. Alla dessa böcker är vedervärdiga. Vad handlar det om för besatthet egentligen, av allt det där svarta…”
Kvinnan i romanen sysslar uppenbarligen med något som liknar Ingeborg Bachmanns eget ”Todesarten” och Ivan är den som ser på hennes konstprojekt med en frisk blick, medan Malina utan friktion glider omkring i samma dödsbesatta värld som kvinnan och rör sig i lägenheten med perfekt intuition. De delar ju våning, frågan är hur mycket som egentligen skiljer dem åt. Om de snarast är en kvinnlig och en manlig sida av samma person?
I den första delen av romanen etableras en bild av tringeln. I det andra kapitlet som heter ”Den tredje mannen” tar bilden av en hotfull och bestraffande far gestalt. Han pekar på den ”mördade döttrarnas kyrkogård”. Sedan bryter världen samman för kvinnan: ”När det börjar har världen redan råkat i oordning och jag vet att jag är galen.” Hon beskriver ett psykotiskt tillstånd: ”Världens element finns ännu här, men i en sammansättning hemskare än någonsin. Bilar rullar omkring, de dryper av färg, människor dyker upp, grinande masker, och när de kommer fram mot mig faller de samman, blir halmdockor, buntar av ståltråd, pappfigurer, och jag går vidare i denna värld som inte är världen.” Hon beskriver ett medvetande med kraftiga men sjuka bilder. Hon sluter ögonen i skräck, men då kommer färgerna, lysande, knalliga, våldsamma, och hon flyger uppåt för hennes ”fingrar och tår har svällt upp till lustfyllda, himmelsfärgade ballonger, och de lyfter mig till oanade höjder, där det är ännu hemskare, sedan spricker de allihop och jag faller, faller och reser mig, mina tår har svartnat, jag kan inte längre gå vidare.”
Faderns övergrepp visar sig i att kvinnans lägenhet slås sönder av honom och hans kumpaner, biblioteket krossas och böckerna kastas om vartannat; ”han tar fem, sex böcker i taget som en trave tegelstenar och kastar i väg dem så de hamnar huller om buller inne i ett gammalt skåp”. Kleists dödsmask fladdrar till, Aeneiden får ett veck och Lucretius och Horatius får sparkar, och så pågår vandaliseringen genom litteraturhistorien. Fadern attackerar dotterns bildning, och det är en mycket verkningsfull beskrivning av ett övergrepp på en kvinnas intellektuella identitet. Men männen går, och hon somnar bland de oordnade böckerna, klappar dem: ”God natt mina herrar, god natt herr Voltaire, god natt Fursten …”
Hennes tacksamhet över de författare hon klappar god natt är närvarande varje stund i boken. Man hittar överallt i läsningen citat, fragment, teman, idéer ur de verk hon umgås med. De är byggstenar, murbruk, målarfärg. Hon brukar sina vänner, böckerna, till vad hon vill.
Även här är hon före sin tid. När intertextualitet i postmodernismens namn blev en litterär metod hade hon redan tillämpat den ogenerat.
Ingeborg Bachmann beskriver känslolägen som är utsatta och hopplösa, men tack vare sitt övertygande språk, så starkt och förankrat håller hon kvar koncentrationen och känslan av att det hela är verkligt trots allt.
Iscensättningen av mordet på kvinnan är inte brutalt på det sätt som faderns övergrepp, eller outhärdligt som beskrivningen av de psykiskt sjuka tillstånden. Det är ett mord med ord. Kvinnan upphör att finnas till för att Malina i ett telefonmeddelande säger att hon inte finns. Torrt, kort, sakligt. Hennes liv var krävande, sjukt, svårt, men hennes död enkel. ”Nej, det finns det inte. Här finns ingen kvinna.”
Och på så sätt är Ingeborg Bachmanns bok en artefakt, ett konstverk omkring en död. Todesarten handlar om sätt att dö. Hon skriver fram en person, låter henne lida, och befriar henne genom att låta henne dö.
Det är beklagligt att hon själv dog redan efter denna första bok i serien. Men det är fint att den ändå kom, och väldigt bra att den nu finns på svenska.