Vintern 1946 inbjöd DN:s nye chefredaktör Herbert Tingsten den blivande filosofiprofessorn Ingemar Hedenius att bidra med kulturartiklar som ”kunde skapa debatt”. Och Hedenius levererade. Samma sommar publicerades de första artiklarna i vad som skulle bli den mest omfattande kulturdebatten någonsin i Sverige: ”Tro och vetande”.
Temat var sanningshalten i den kristna läran. Och bland de angripna fanns flera kända biskopar, vars texter plockades isär med respektlös ironi. De utvidgade artiklarna publicerades som bok 1949 och har sedan kommit i flera nyutgåvor, senast från förlaget Fri tanke, med förord av Lena Andersson.
Vilket intresse har då denna debatt nu, sextio år senare? Var den inte i någon mening förlegad redan när den inträffade, ett slags fördröjd svensk upplysning 150 år efter Kant? Men boken är inte bara ett historiskt dokument. Den förblir viktig, inte minst för hur den fortsatt påverka diskussionen kring religionens ställning i Sverige. Till skillnad från Hedenius militanta lärjungar i förbundet Humanisterna vill jag dock bestämt hävda att det inte i första hand borde handla om att iscensätta dess filosofiskt lite aningslösa upplysningspatos på nytt, utan om att tydligare försöka förstå varifrån han egentligen talade då det begav sig.
Under artonhundratalet monteras kristendomen snabbt ner som övergripande kulturellt narrativ. Delvis är det en rörelse som kommer inifrån religionen själv. Bibelexegetiken upphäver auran kring de religiösa urkunderna. De historiska vetenskaperna återför religionen till ett kulturuttryck bland andra. Myten om Guds inträdande i mänsklig gestalt och hans självoffer uppvisas just som myt, hos Hegel som andens väg mot självkännedom, hos Marx som bedövningsmedel, hos Nietzsche som asketiska prästers maktvilja, hos Freud som infantil regression.
Kännetecknande för flera starka kritiker av kristendomen var en ansats att med filosofi och vetenskap träda i religionens ställe, att formulera en sekulär frälsningstanke, en antikrist som kunde försona människan med henne själv och med jorden, som proletär, som tekniker, som övermänniska. Nittonhundratalets katastrofala politiska utopier kan delvis ses som experiment i post-kristen politik.
Men när kanonerna tystnat, när utopierna visat sitt mordiska ansikte och Europa stod inför sin sönderslagna kultur var det många som på nytt satte sitt hopp till kristendomen. Andra sökte stöd i marxismens illusoriskt objektiva frälsningshistoria. Nietzsche var kanske den som mest radikalt ställt den europeiska människan inför nihilismens dilemma, ett liv utan grund eller gud. Men för många var hans tänkande diskrediterat genom det missbruk det genomgått i fascisternas händer.
Det är i denna andlig-moraliska krissituation som det blir akut att på nytt formulera vad en ickereligiös moral kunde vara. Samma år som Hedenius publicerar sina artiklar skriver Sartre ”Existentialismen är en humanism”, som vill visa hur en filosofi på intets grund inte behöver leda till nihilism. Sartre vänder sig mot såväl religiösa som sekulära frälsningsläror. Han visar hur en etik i kristen-kantiansk anda inte behöver ett mytiskt objektivt fundament. Året därefter skriver Heidegger ett slags motskrift, ”Brev om humanism”, där han ifrågasätter även humanismens antropocentriska värdegrund.
Det är i detta sammanhang vi bör läsa Hedenius artikelserie. Den är ett försök att från en europeisk intellektuell efter kriget formulera en bärkraftig existentiell sekulär moral. Också för Hedenius, liksom för hans företrädare Hägerström, var Nietzsche vid sidan av Hume en viktig inspiration. Men medan Nietzsches religionskritik framför allt har en psykologisk udd, väljer Hedenius att söka en rak konfrontation om dogmernas sanningshalt.
Spänningen mellan tro och vetande hör till kristenhetens egen äldsta historia. Paulus skriver i Korintierbrevet att den lära han företräder för de bildade måste framstå som en ”dårskap”. Just det förnuftsvidriga har genom århundraden inspirerat till stor teologisk kreativitet. Det mest magnifika försöket att förena tro och vetande var Thomas av Aquinos skolastiska syntes. Men för den nypaulinske Luther var det förkastligt att ens försöka säkra trons logiska halt. Åtminstone inom den mer reflekterande delen av lutheransk kristenhet odlas sedan dess en syn på tro som ligger närmare förtröstan än förvissning, och för vilken den vetenskaplig-logiska sanningsfrågan är av underordnad betydelse.
När Hedenius tvingar de moderna teologerna att verkligen ta ansvar för sanningshalten i sina läror är det därför något av en filosofisk pinsamhet för de inblandade. Hedenius är inte okänslig för en mer Kierkegaardsk förståelse av tro som aktivt bejakande av det absurda, inte heller är han en motståndare till kyrklig fromhetskultur som sådan. Men han är kompromisslös i sitt krav att det sakliga innehållet i dogmen ska föras fram, om möjligt försvaras, i annat fall förkastas.
Mest konkret blir kanske diskussionen kring innebörden av återuppståndelse och evigt liv. Tolkat bokstavligt är det en hopplös fråga, som ofrånkomligen leder ut i orimliga spekulationer om i vilken fas och form den egna kroppen återuppstår och blir evig. Hedenius kan hämta hem poäng efter poäng ur de slutsatser som det teologiska försvaret hamnar i. Men när allt är sagt och gjort, och när sanningsfrågan fallit ut till filosofins fördel och det teologiska begreppsbygget visat sig stå på lösan sand måste frågan ändå ställas hur mycket som är vunnet och till vilket pris.
Hedenius och hans generation kämpade för ett slags liberal existensfilosofi, en ny humanism och bildningskultur som kunde höja sig över en inskränkt statskristendom. Man var den nya tidens förelöpare, en tid av återupprättade filosofiska dygder, vetande, förnuft och rättvisa. Men den bitvis sadistiska fantasi som omgärdade angreppet på biskoparna – i ett brev till Johannes Edfelt, citerat i Svante Nordins Hedeniusbiografi, omtalas de som ”slaktboskap” – var samtidigt symtomatisk för den underliggande hållningen. Inom filosofin skulle man bedriva en utrensningskampanj mot dem som inte tillhörde den ”sanna vetenskapliga filosofin”. Hos många av dessa talesmän för förnuft och liberalism fanns helt enkelt en påtaglig intolerans mot det som inte passade in i den egna berättelsen. Ska man i dag gå tillbaka till Hedenius och hans arv är det viktigt att också syna denna ibland självtillräckliga förnuftsdogmatism.
I stället för att bepansra sig bakom en anti-teologisk reflex, som finner sin identitet i ett avvisande av allt som har att göra med religion, behövs i dag ett filosofiskt tänkande som verkligen kan företräda en rikare andlig kultur. Dit hör att också kunna reflektera över rationalitetens inneboende begränsningar. Nietzsche var på det klara med detta, mer än sina uppsaliensiska efterföljare. För honom var den gängse vetenskapsbaserade ateismen intellektuellt naiv. Han såg hur sanningslidelsen kunde dölja ett omedvetet religiöst patos, och att vetenskapen med dess asketiska dygder ofta var mer kristen än den själv förstod.
Inom de samhällsskikt där religiösa trosföreställningar fortfarande lärs ut som säker kunskap kan lite hedeniusiansk sanningsdisciplin säkert vara hälsosam. Men Europa står i dag inför större utmaningar. Vi skönjer i dag ett kulturellt återkristnande, som ett svar på en växande muslimsk minoritet och efter kommunismens sammanbrott som sekulär utopi. Hur det kristna arvet tolkas i denna nya andliga geografi blir avgörande. Traditionen rymmer det lägsta och det högsta, alltifrån militant sekterism till en mer storsint och välkomnande attityd till det främmande. I fråga om flyktingmottagande har många svenska kristna församlingar fungerat positivt normbildande, genom att förvalta en antik gästfrihetskultur i judisk-kristen tappning.
Huvudangelägenheten för en filosofisk diskussion om det religiösa kan inte bestå i att med Hedenius hetsa fram dogmatiska företrädare för det ena eller andra trossamfundet. Viktigare är att söka en djupare förståelse av det religiösa som sådant i dess mångskiftande uttryck, liksom att spåra den gemensamma grunden för en filosofisk och en religiös etik, i synnerhet synen på universella mänskliga värden.
Det hindrar inte att man i Hedenius pamflett alltjämt hör en giltig appell: att formulera något som kunde kallas en intellektuell moral, en öppenhet och stringens i tanken som kan möta livets grundlöshet utan att rygga tillbaka in i ideologi eller ortodoxi.