En del böcker blir lästa, andra mest omtalade. Till den senare gruppen hör förmodligen romanen ”60 Years Later: Coming through the Rye”. Den är utgiven under författarnamnet John David California, som dock snart visade sig vara en pseudonym för svensken Fredrik Colting. Romanen är en uppföljare till J D Salingers ”The Catcher in the Rye”, berättad enligt fiktionen att Salinger har bestämt sig för att återuppväcka Holden Caulfield, fast som några decennier äldre (och i Coltings roman kallad Mr C). Och i stället för att rymma från en skola smiter huvudpersonen här från ett vårdhem.
Också Colting låter sin huvudperson vandra runt i New York, reflekterande över tillvaron. Mr C funderar över sitt äktenskap och sitt åldrande, sina urinvägsbesvär och sina vänner. Han räddar sin syster Phoebe från ett vårdhem, men till sist hamnar de på ett nytt tillsammans. Under tiden har en tvekamp utspelat sig mellan Salinger och Mr C – författaren har nämligen beslutat sig för att ta död på sin romangestalt, som har blivit en börda och en plåga.
Stöld, metaroman eller parodi? Colting har hävdat det senare, men Salinger stämde honom för plagiat och har vunnit i första omgången, vilket innebär att boken inte får ges ut i USA. Salinger, som är legendariskt mån om att styra bilden av sig själv och sina fiktionsgestalter, lär fortsätta sin ansträngningar när Colting nu enligt uppgift överklagar. Det är svårt att tänka sig Salinger acceptera den osympatiska bild av honom som ges i romanen – eller att han ska låta en inkontinent Holden Caulfield få vandra fri i en annans roman.
Vilken sorts bok är då ”60 Years Later”?
I Sverige ges den ut av förlaget Nicotext, grundat 2003, som drivs av Colting och en annan person. Nicotext ger ut böcker inom områden som humor, kokböcker, popkultur och film. Colting har givit ut ett stort antal böcker på förlaget, många av dem skrivna (eller sammanställda) tillsammans med en eller flera andra personer. Bland förlagets titlar finns ”Bla, bla, sex. 600 otroligt onödiga fakta om sex”, ”Skvaller” och ”Studentdrinkboken”. Förlaget har också verksamhet i USA (som grundarna uttrycker det på förlagets hemsida pendlar de mellan ”två av världens metropoler, Borås och New York”).
Utgivningen på det amerikanska Nicotext består i stort sett av översättningar av de svenska titlarna, men ter sig grällare, med mer tonvikt på sex och mer avklädda kvinnor på omslagen – här finns titlar som ”The Erotic A–Z” och en serie ”pornflicks” (böcker som, om man bläddrar fram sidorna snabbt, liknar en ”film”). Förlaget har också en brittisk gren med samma utgivning som den amerikanska. Men för att komplicera saken ytterligare ges den brittiska utgåvan av ”60 Years Later” inte ut på Nicotext, utan på Windupbird Publishing – ett förlag som veterligen hittills har givit ut bara en bok, ”60 Years Later”.
Nicotexts affärsidé är inte så mycket att sälja litteratur, som att producera kul presentartiklar och livsstilsartiklar för unga. Det är i detta sammanhang Salingers romangestalt har flyttats in.
Vilken sorts roman är då ”60 Years Later?”
Som pastisch har den vissa poänger. Colting har en inte oäven förmåga att härma en del inslag i berättarmetod och stil i ”The Catcher in the Rye”: liksom Salinger berättar han i jagform och håller sig till ett ständigt framrullande presens (med inskott av minnen) där olika episoder till synes planlöst avlöser varandra, ofta med pinsam utgång för huvudpersonen. Han anlägger en diktion som liknar Holden Caulfields (ymnigt bruk av ”really”, talspråkliga vändningar, oförmåga att genomskåda sig själv). Storformen i romanen liknar den i originalet – det börjar med flykt, fortsätter med förvirring och förirring, och slutar i återförening med familjen.
Men Colting liknar en imitatör som är så upptagen av tekniken att han glömmer substansen. ”The Catcher in the Rye” har en drömlik logik där läsaren hela tiden förstår lite mer än huvudpersonen, och där varje scen vibrerar av symbolisk och psykologisk laddning. Holden Caulfield är inte bara på flykt undan sin skola, han vill hålla sig undan från den amerikanska drömmen, från kärleken och sexualiteten – från hela den amerikanska efterkrigstiden. Men han förstår inte riktigt varför. I ”60 Years Later” finns knappast dessa dimensioner, och när Mr C kissar på sig i kapitel efter kapitel är det föga mer än ett plumpt sätt att gestalta ordet ”gammal”. Inte mycket bättre är de erotiska episoder som förekommer. Om Colting velat göra läsaren berörd, lyckas han snarast göra honom beklämd.
Vad Colting har gjort är alltså mest att ta över färdiga romangestalter och dikta vidare om dem. Så har skett många gånger genom tiderna. Mest utsatt för denna typ av verksamhet har förmodligen Sherlock Holmes varit, och på internet finns numera mängder av ”fan fiction” där älskare av böcker, tv-serier och filmer diktar vidare på personernas tänkta liv – kärleksfullt, nyfiket, parodierande, pornografiskt.
Ingen romanförfattare kan äga ensamrätt till sina romangestalter (utom kanske i amerikanska domstolar), ett faktum som ”60 Years Later” gestaltar dubbelt – dels i egenskap av vidarediktning, dels genom Mr C:s flykt från Salinger i romanen. Men varje vidarediktare kommer också att granskas strängt av alla som håller originalet högt. ”60 Years Later” klarar inte en sådan granskning särskilt bra. Romanen uttrycker på sitt sätt den fascination som den stora fiktionen lämnar efter sig, dess kraft att få diktade personer att leva miljontals människors fantasi och inre ömhet. Synd bara att Holden Caulfield ska tvingas till en så plågsam död i denna roman. Där får han ingen räddare i nöden.