Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

"Ingens mamma. Tolv ­kvinnor om barnfrihet" Red. Josefine Adolfsson

"Mina ungar mår utmärkt, kan jag meddela. Men själva mamma­rollen är vidrig", skriver Aase Berg.
"Mina ungar mår utmärkt, kan jag meddela. Men själva mamma­rollen är vidrig", skriver Aase Berg. Foto: Fredrik Sandberg

I de söta små idioternas våld. I en ny antologi berättar tolv kvinnor ­varför de inte vill ha barn. Aase Berg ville inte ­heller men gjorde ett tappert försök. Här är hennes rapport från de mardrömslika ­barnkalasens värld.

"Ingens mamma. Tolv ­kvinnor om barnfrihet"
Red. Josefine Adolfsson
Atlas

På nattflyget hem från ett poesi-gig i Singapore: en ihärdigt skrikande ungjävel i knät på sin morsa på sätet framför. Flygvärdinnan ler överseende. Jag borde också le, eftersom jag själv är mamma och förväntas visa förståelse för andra mödrar. Men jag blänger som en gammal surgubbe: varför i helvete måste folk släpa med sig spädbarn till andra sidan jordklotet? Förbjud flygresor för alla individer under tio år. Eller spetsa vällingen med whisky.

Antologin "Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet" är en viktig bok. Den handlar egentligen inte om att avstå från att skaffa barn, den handlar om att kringgå förtryckande samhällsnormer.

Tyvärr liknar debattläget det jag brukar möta när jag som ateist försöker diskutera Guds existens med religiösa personer – de tycker, lite von oben, att jag inte vet vad jag snackar om. Nu löper jag risken att bli likadan, fast från motsatt håll. Skillnaden är i och för sig att jag inte tror på moderskapet som frälsning.

Jag hade själv inte tänkt skaffa barn. Men när jag blev tvungen att ta ställning i realiteten såg jag det som en utmaning. Här gällde det att gå in i normalitetens getingbo som normlös.

Katarina Sjögren skriver i sin antologitext om kvinnor som fått barn och senare berättar på nätet att de ångrar sig. Själv ångrar jag inte ett enda av mitt livs vansinnesprojekt, för det som inte dödar härdar.

Jag gillar inte ens barn. Sofie Åberg skriver i antologin att hon inte heller gör det, därför har hon steriliserat sig. Annars framhåller många av antologiskribenterna att de älskar barn, de vill bara inte ha några egna. Det fanns en period i livet när jag älskade mina egna småbarn, men det har gått över, det var en tillfällig psykos. Numera älskar jag mina döttrar för att de är så häftiga människor.

Men inte ens när jag var småbarnsmamma var jag särskilt normal, jag levde inte upp till moderlighetens norm. Jag betedde mig snarare som något slags farsa.

Det ska inte förnekas att symbiosen med ett spädbarn är underbar, den är som kärleksknark, och det är den som bygger tryggheten för resten av livet. Mina ungar mår utmärkt, kan jag meddela.

Men själva mammarollen är vidrig. Det räcker inte med förutsättningslös kärlek, moderskapet kräver konstant show off: ett aldrig sinande intresse för de små idioterna. Man måste utfodra dem med annat än billyspizza, baka cupcakes med dem, leka efterblivna lekar, läsa samma barnbok hundra gånger på raken, ordna mardrömslika barnkalas och föra intelligensbefriade samtal. Kort sagt: Man måste bli kvinnlig, vilket är något helt annat än att vara kvinna. Vissa glider in i rollen så snyggt att de tror på det själva, men jag köper det inte, de är lurade.

Personligen tycker jag att jag har ett guldläge för kritiskt tänkande. Jag ser mig själv som svaret på en fråga ställd av Annina Rabe: "Om man nu anser att världen är ojämställd, varför anammar man då de strukturer som gjort den sådan från början?"

Man behöver inte anamma de strukturer man ger sig in i. Fråga alla hackers. Dessutom är motsatsen, att protestera rakt av mot det rådande, inte nödvändigtvis samma sak som frihet. Att säga tvärnej till familjen som livsform kan innebära att man blir dess osjälvständigt negativa spegelbild.

Det är smartare att dissa mammarollen när man har wallraffat i den än att vägra befatta sig med den alls. En mamma som kritiserar mammarollen blir aldrig sådär ömkad och kladdad på och amatörpsykologiserad och inte tagen på allvar som jag när jag snackar med troende som tycker synd om mig för att jag inte har skådat ljuset, eller som den barnlösa Jane Magnusson blir när hon argumenterar för barnvägran, vilket hon berättar om i en hård och skitrolig text.

Själv känner jag min fiende bättre än mig själv, och det ger en monstruös trovärdighet. Jag kan sopa mattan med alla cupcakefetischister och moderskapsvurmare genom tung empiri.

Mot slutet av boken tvingas läsaren ner i den intellektuella avgrunden mellan verklighetens kärnfamiljspropaganda och Lena Anderssons känslokalla skärpa, bortom frågan om anpassning eller protest: "Ett samhälle ska inte planera eller dirigera fram hur medborgarna väljer att reproducera sig. Det ska inte ha synpunkter på antalet barn eller önskemål om fler. Man föder inte barn åt gemenskapen eller Gud, och man avstår inte åt dem."

Det känns dessvärre som en utopi, om man har etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons text i bakhuvudet.

Mitt exempel om att diskutera Gud med frälsta är inte taget ur luften: "När det gäller reproduktion skulle man kunna uttrycka det som att vi är religiöst hängivna. För mig verkar barna­födande nästan som en religion i sig, hur sekulära vi än är. Att aktivt avstå från att föda barn är som att svära i en graviditetskatedral."

Det handlar inte om rätten att vägra normen, det handlar inte om barn eller ej, utan om vem som tjänar på att vi underkastar oss moderskapet som frälsning, som framgångsteologi, som helt ny religion. Varför kan man inte bara se ungarna som husdjur, sådär lite i förbifarten?

Anna Sol Lindqvist hänvisar i sin text till Corinne Maiers tankar om barnet som kvinnans fallossymbol, hennes enda möjlighet till handlingsutrymme – "det är tack vare moderskapet som kvinnan blir jämbördig med mannen; hon får makt och status. Genom barnet kan kvinnan förverkliga sig själv. Äntligen kan hon ställa krav, inte bara på barnet, utan även på sin omgivning."

En skenbar kontroll över maktlösheten alltså, ett nyandligt opium för kvinnorna, medan den verkliga makten pågår någon annanstans.