Dammig genusanalys och manlig mystik under lupp som griper inte riktigt tag, tycker DN:s Anna Hallberg.
Så många begåvade, störiga, roliga och respektlösa kvinnliga serietecknare som kommit fram de senaste åren! Nina Hemmingsson, Sara Granér, Coco Moodysson, Åsa Grennvall, Loka Kanarp, Carina Kågström, Liv Strömquist, Nanna Johansson och Lina Neidestam – för att nämna några.
I bakgrunden svävar Inger Edelfeldts kedjerökande hondjur och sågbeväpnade matrona ”Beda Urkraft” som svarta föregångare från tidigare decennier.
1988 kom Edelfeldts album ”Den kvinnliga mystiken” där lilla Evelyn växer till monstruösa proportioner och äter upp hela världen med sina hajtänder. I en ”Sjärtserie av Ingur Ädelstjärt” kollar två tjejer in ”framschärten” på varann, det var alltså på den tiden när det inte fanns hyggligt neutrala namn som snippa att tillgå (i min uppväxt användes det något luddiga begreppet ”där nere”).
När nu ”kvinnofrågan som bekant är fullständigt löst”, som Edelfeldt ironiskt skriver i sin nya seriebok, är det dags för en uppföljare till albumet från 1988. I en ljusblå bok med bebis på omslaget lanseras ”Den manliga mystiken. En slutgiltig genusanalys”.
Och hur roligt hade det inte varit om nya boken hade haft samma klockrena punch som sin föregångare. Och hur tråkigt är det inte att behöva erkänna att … näe, så värst kul och slagkraftigt är det ju inte.
Visst finns här många roliga blinkningar – till Nina Hemmingssons arga brudar, den stenhårde bögen Omar från teveserien ”The Wire” eller ”Frk. Emil Meyer” som figurerat i tidigare album, men det är något i hela upplägget som känns alltför tillrättalagt för att kunna gripa tag. Det blir aldrig farligt på riktigt, snarare lite kåserande och vänligt.
Om den här boken också hade kommit på åttiotalet är det sannolikt att den hade uppfattats som radikal och fräsch. Kanske är det ändå ett gott tecken att Edelfeldts genusanalys känns dammig. Det visar trots allt att utvecklingen rör sig framåt.