Vi lever i en samtalets kultur. Allt fler har blivit öppna för möjligheten att tillsammans med andra människor utforska sig själva. Inom såväl psykiatrin som den växande coaching- och självhjälpsindustrin har bilden av en cigarrbolmande Freud med patienten på dyschan bleknat till förmån för det kognitiva perspektivet – föreställningen om det jämlika samtalet som en väg till självförståelse.
Det terapeutiska samtalet går numera som en strimma genom populärkulturen, från Oprah och doktor Phil via sessionerna mellan dr Elfi och Tony Soprano i ”Sopranos” till de halvtimmeslånga avsnitten med Gabriel Byrne i ”In treatment”, som i sin tur bygger på den israeliska tv-serien ”Hos terapeuten” (”Be Tipul”).
Inom litteraturen har det på senare år etablerats ett lukrativt gränsland med inslag av såväl skönlitteratur och självbiografi som mer teoretiska perspektiv på psykologi, andlighet och personlig utveckling, där författare som Åsa Nilsonne, Björn Ranelid, Linda Olsson, Mia Törnblad, Ann Heberlein, Göran Skytte, Stefan Einhorn och Pernilla Glaser utifrån vitt skilda infallsvinklar och erfarenheter behandlar sina egna eller andras själsliga vanskligheter.
Missförstå mig nu inte; jag drar inte alla över en kam och har definitivt ingenting emot att livets stora frågor tas på allvar. Men när just det skönlitterära berättandet blir alltför präglat av ett behandlande synsätt, där textens själva drivkraft är det läkande mötet mellan två sargade existenser, riskerar värdet i själva fiktionen – berättandet som ett mål i sig, inte en väg till självinsikt – att förringas.
Och det är här jag har problem med Inger Edelfeldts nya bok. Redan titeln, ”Samtal med djävulen”, tillsammans med omslagsbildens två kaffekoppar ställda med öronen mot varandra, signalerar att nu blir det till att fika och tala ut. Lyssna. Acceptera. Närvaro.
Intrigen är enkel. De två kusinerna Paul och Isak – som numera kallar sig Asger (ni fattar, asker, den som frågar) möts som äldre herrar efter att inte ha haft kontakt sedan tonåren. Båda är uppvuxna i en frikyrklig miljö, men Asger, som är homosexuell, försköts av släkten och har levt ett äventyrligt men självdestruktivt liv. Numera är han nykter och diakon i Svenska kyrkan, medan Paul lever kvar i den fundamentalistiska och stränga versionen av kristendomen. Han plågas av minnet av dottern Magda, som tagit sitt liv. Romanen utspelas under några dygn på Asgers lantställe vid havet – den plats där de två männen som unga hade en uppgörelse.
Själva dispositionen påminner om en terapijournal, med kliniskt sakliga kapitelrubriker: ”Den första dagen”, ”Den andra dagen” och så vidare. Paul, som med sin homofobi och intolerans har lärt sig demonisera sin kusin, visar sig snart bära den verkliga ondskan inom sig. Miljön är sluten, knapphändigt gestaltad, livet utanför endast skildrat i förbigående. Den tunna boken domineras av det trevande, ständigt avbrutna men långsamt borrande samtalet mellan Paul och Asger, som successivt blottlägger övergrepp, förträngda minnen och en ouppklarad skuld.
”Samtal med djävulen” är på många sätt en fin bok. Språket är som vanligt hos Edelfeldt vackert och kristallklart, dialogen tät och lyhörd. Porträtten av de två männen påminner om Edelfeldts lovordade, ”kameleontiska” förmåga att tränga in i sina figurer och göra dem tredimensionella. Ändå vilar det något olyckligt pedagogiskt över denna terapiroman, ett instrumentellt anslag som ställer sig i vägen för berättelsen och gör mig besviken.
Jag läser att Edelfeldt, som sedan debuten på 70-talet har varit synnerligen produktiv i flera olika genrer, för några år sedan genomgick en kortare utbildning i zen coaching, en metod (eller ”förhållningssätt”) som bland annat bygger på mindfulness och icke-våldskommunikation. Resultatet blev en psykologibok med den för genren typiska titeln ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”. Jag önskar jag kunde lära mig älska Edelfeldts nya roman, men det blir helt enkelt för mycket snack och för lite verkstad.