Sveriges Radios ”Kaliber” sände nyligen i sin serie om den nya arbetsmarknaden ett program med rubriken ”De ofrivilliga företagarna” (22/1). Här presenterades den häpnadsväckande siffran att det i Sverige i dag finns 600 000 bolag utan anställda, alltså egenföretagare. Det är 600 000 personer som ansvarar inte bara för sin egen försörjning från dag till dag, ur hand i mun, utan också för stora delar av sin sociala trygghet – många av dem ofrivilligt. Inte bara i klassiska frilansyrken ökar f-skattesedlarna, utan också bland förskolepersonal, lastbilschaufförer och anställda vid statliga verk. Utvecklingen är en följd av tendensen att anställa människor i alla möjliga former utom fastanställningar. När inga tidsbegränsade anställningsformer längre finns kvar att ta till tvingas många gå över till att bli ”konsulter” för att kunna stanna kvar på sin arbetsplats.
Vad har nu detta att göra med en litteraturvetenskaplig essä om jag-fiktionen genom tiderna? En hel del, vill jag påstå. Litteraturen är samhällets spegel, och där samhället översvämmas av jag-aktörer är det väl inte helt förvånande att litteraturen gör detsamma. Ingrid Elams skarpa blickar bakåt liksom på samtiden i den föredömligt korta ”Jag. En fiktion” tycks bekräfta sambandet.
Den röda tråden genom Elams sexton kapitel är inte jagberättelsen enkom i betydelsen självbiografisk berättelse, utan alla typer av narrativ i första person singular. I urvalet finns uttalade självbiografier, från Augustinus ”Bekännelser” via Rousseau och Jan Myrdal till Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”, likaväl som stark centrallyrik (Sapfo, Södergran), privata eller publicerade dagböcker (Victoria Benedictssons i det första fallet, Lars Noréns i det senare) och helt ”vanliga” jagberättade romaner, som Charlotte Brontës ”Jane Eyre” och Kerstin Ekmans ”En stad av ljus”. Urvalet är möjligen en smula konventionellt, men vissa namn piggar upp. Själv blir jag överraskad och glad när Majakovskijs självförhärligande hyperboler i ”Ett moln i byxor” ägnas ett resonemang i kapitlet ”Det grandiosa jaget”. Fallet Majakovskij sätter dessutom fingret på en av de tydligaste slutsatserna man kan dra om jagfiktionen utifrån Elams bok: Jaget är aldrig ett sanningsvittne. Det synbart självsäkra jaget som breder ut sig på sidorna är inte sällan ensamt, osäkert och vilse, det påstått bekännande och skuldtyngda jaget är ofta det mest egenkära och koketta, och det jag som säger sig vara fiktivt är kanske det som tydligast speglar sin författare.
En annan slutsats är denna: Ingen är ensammare än jaget. Som litterärt subjekt är man inte bara utestängd från andra människors innersta, man är också ensam uttolkare av sitt eget. En tredje: Förr tycks det ha varit möjligt att som författare använda jagformen utan att väcka associationslusta mellan det egna jaget och det fiktiva jaget hos varje läsare. I dag är detta närmast omöjligt, och något allt fler författare kommit att aktivt laborera med.
Det är inte alla litteraturvetenskapliga böcker som har en tydlig publik potential – ”Jag. En fiktion” är dock en sådan. Det nätta formatet, de välkända exemplen och framför allt ämnet – så aktuellt att det gränsar till att redan vara utslitet – bäddar för en spridning utanför de allra mest intresserades läger. Det är mycket bra. Det finns trots allt en hel del att fundera på, här och nu. Den största frågan är kanske varför jagberättandet blivit förhärskande i svensk samtidsprosa. Man kan, och bör, fundera på vad denna pronomenförskjutning beror på. Blir vi månne alltmer självupptagna?
Mja. Som Elam redan på första sidan slår fast behöver till exempel det ständigt ökande antalet berättelser med föregiven eller faktisk självbiografisk grund inte nödvändigtvis vara ”ett tecken på en allmänt tilltagande jagcentrering”. Hon skriver: ”Det kan också vara ett uttryck för att något gått förlorat, ett centralperspektiv, ett kollektivt sammanhang, eller en världsbild”. Jagprosan inte som en triumferande konsert på den egna trumman, alltså, utan som ett desperat, existentiellt skrik.
Det låter kanske självklart, men jag är ändå tacksam för att Elam formulerar det, och dessutom sätter det i en litteraturhistorisk kontext. En sak har alla dessa jag, de nutida och de gamla ända tillbaka till Sapfo, nämligen gemensamt: När jag hör deras jagröster i den kör Elam satt ihop hör jag ensamheten och osäkerheten i varenda en. Det faller mig in att jagberättandet, detta ensamma och utsatta tillstånd, inte är ett uttryckssätt man väljer – det är ett man känner sig tvungen att ta. En ökande jagfrekvens kan alltså bara peka på en ökande desperation.
Jag återkommer till tanken när jag hör programmet om de ofrivilliga företagarna. Tänker att ett samhälle får den litteratur det förtjänar. I ett land där 600 000 personer, många ofrivilligt, har F-skattsedel – alla sin egen lyckas smed, och därmed oförmögna att bidra till någon annans – får man förstås en flodvåg av litterära solitärer: ensamma jag ständigt grubblande på den egna existensen, platsen, meningen. Ibland gör jaget sig stort, ibland litet, ibland skrävlar det, ibland ljuger det eller dekonstruerar sig självt, men det är bara olika sätt att ställa samma i grunden kommunikativa fråga: Vem är jag, och vad duger jag egentligen till?
Ingrid Elam är kritiker i DN. Hennes bok recenseras därför av Amanda Svensson, författare och kritiker i Expressen och Sydsvenskan.