Ingrid Hedström har länge varit DN-läsarnas pålitliga rapportör från kontinenten, med säte i Bryssel. Parant och korrekt har hon berättat om alla påbud som utgått från EU, och när nöden så krävt har den sakliga stilen röjt en satirisk krusning.
På hennes bord som korrespondent låg alla de dramer ur verkligheten som skakat det lilla landet Belgien på senare år. Dutroux-härvan, ett av Europas mest omfattande pedofilbrott, där småflickor hölls fängslade, torterades och lämnades att svälta ihjäl. Möjligen hade gärningsmännen beskydd av polisens och politikens högsta kretsar - i alla fall förhalades utredningen på uppseendeväckande sätt.
Belgien präglas också av motsättningar mellan holländsktalande flamländare och fransktalande valloner, av växande högerfascism och svåra strukturomställningar för gruvdistriktet och den tunga industrin i Vallonien. Och ett nattsvart historiskt arv av koloniala övergrepp, med kulmen i kung Leopold II:s äventyr i Kongo. Lägg därtill den utsökta maten, internationell rättskänsla och miraklet Bryssel där flamländare, fransmän och invandrare funkar riktigt bra tillsammans.
Ett intressant land, på det hela taget.
Detta är alltså Ingrid Hedströms journalistiska hemmaplan, och alla dessa ingredienser finns också närvarande i hennes debutdeckare, "Lärarinnan i Villette". En ovanligt bra debut.
En ensamstående, älskad skolfröken i sextioårsåldern blir påkörd och dödad av en smitare. Fler dödsfall följer i rask takt, och undersökningsdomaren Martine Poirot inser att lärarinnan var på väg att avslöja en hemlighet som berör många makthavare i staden, ja, rentav i staten. Maken Thomas är historiker och hittar samtidigt en medeltida massgrav vid schaktningen för ett shoppingcentrum. Makarnas omaka detektivarbete visar sig ge oväntade uppslag för rättvisan - efter en beundransvärt genomförd intrig.
När det gäller intrigen brukar svenska deckarskribenter vara brottsligt lata. Sällan är de så noggranna och uppslagsrika som Ingrid Hedström, och det är en av bokens klara förtjänster.
Den andra är alltså skildringen av det belgiska samhället, speglat inte minst genom dess koloniala förflutna. Flera av bokens aktörer har deltagit i militära operationer i Kongo på sextiotalet, och tio pojkar från Villette dödas i en massaker i inbördeskrigets Rwanda. Den episoden bygger på verkliga händelser.
Lärarinnans hemlighet, brottet i Villette som skulle döljas till varje pris, har rasistiska förtecken. Men allt som skedde var inte det som syntes ske, inte på någon punkt.
Ingrid Hedström kan verkligen använda sitt kunskapsstoff, så att läsaren får något mer än detektivt dilettanteri. För kommande romaner - hon har aviserat att hon planerar en serie - hoppas jag att hon kommer att förstärka den ambitionen, och gräva djupare i den belgiska vardagen.
När det gäller psykologi och människoteckning är "Lärarinnan i Villette" inte sämre än något annat som skrivs i genren - vilket tyvärr inte kan tolkas som överbetyg. Tonen är sval, vilket är en tillgång i utredningsarbetet, men med tanke på de ohyggliga brott som skildras tycker jag att både utredare och författare bollar lite för tekniskt lättsinnigt med sina offer.
Jag tycker också att Martine Poirot och hennes väninnor, alla välskräddade workoholics i 35-årsåldern, med pikanta älskare i garderoben, eller trubbel med otrogna makar, är en smula stereotypt skildrade. I garderoberna hänger för övrigt mycket Armani, någon Escada, en Chaneldräkt, second hand, och - när det verkligen börjar hetta till - de utåtvända sömmarna på en Martin Margiela.
Ingrid Hedström borde bejaka sitt modeintresse, intensifiera det och låta det bidra ännu mer till bilden av Martines personlighet, om vi ska umgås med henne i många böcker. Det försiktigt introducerade temat om barnlöshet tror jag inte riktigt på. Men något måste ju till, och Ingrid Hedström är definitivt välkommen tillbaka med Martines nya äventyr. Men hon bör passa sig för att låta sin hjältinna bli slagen i huvudet en gång till. Det har Åsa Larsson patent på.